Det regnar ute.

Det betyder ingenting. Årstiderna växlar som de alltid gör. Sommaren tog slut idag. Hösten är här.

Men det känns ändå som att det inte är en slump att hösten började just idag. Det känns inte som en slump att det regnar.

Det är den elfte september.

Det finns dagar man aldrig glömmer. För precis två år sedan satt jag klistrad framför teven mer eller mindre ett dygn när ännu en del av världen bokstavligen talat smulades till bitar och kollapsade. Jag hörde talas om det som hänt genom ett mejl från redaktionskollegan David. Jag minns än i dag hur han avslutade sitt mejl: ”Nu är jag rädd på riktigt.”

Nu är jag rädd på riktigt.

För 17 år sedan mördades Olof Palme. Det var natten till en lördag. Jag minns därför att min mor hade gått upp för att titta på ”God morgon Sverige” som hon gjorde varje lördag. Jag brukade alltid vakna till när hon satte på teven, några minuter innan programmet skulle börja. ”Nämen, Olof Palme är död”, hörde jag den här morgonen. Som att det inte var sant.

Själv hade jag en betydligt mer praktiskt syn på det hela. Jag blev skitlack över att ”Tracks” ställdes in till förmån för den sorgsamma musik som kom att fylla alla radiokanaler mellan nyhetssändningarna.

Idag tänker jag på Marvin Gaye. Och Girls Aloud.

Självklart är den första frågan som ställs hur Sveriges utrikesminister kunde få gå och handla på NK utan livvakter. Hur kan en sådan nyckelperson inte ha livvakter? Få ställer sig frågan: varför ska det behövas? Varför ska Sveriges utrikesminister behöva ha livvakter? Någonstans lever en naiv önskan kvar om att vi inte är som alla andra, att det minsann inte behövs i lilla Sverige. Det här händer inte här. Det här händer inte oss.

Vi blev som de andra.

Anna Lindh var en av de politiker jag hade mest respekt för, en av dem jag faktiskt kunde relatera till på något sätt. Men det spelar ingen roll idag, precis lika lite som att jag tänker sänka mig till att bemöta den kommentar som alltid dyker upp när det här händer: det dör folk varje dag, bryr du dig om det? En massa människor svälter ihjäl i Afrika varje dag, varför får de inte lika stort mediautrymme?

Det är en människa som dött. Det är det som spelar roll. Det är det enda jag tänker på.

I stereon bakom mig snurrar Marvin Gayes ”Here, My Dear”, albumet Marvin spelade in till sin ex-fru Anna Gordy för att betala av de pengar hon krävde vid skilsmässan. Skivans kanske allra mest innerliga stund kommer i ”Anna's Song”, när Marvin lämnar över sitt arbete till Anna.

”Hey Anna, here's the song
the one that I promised, baby
promised you all along
I knew all the time
that I'd find the rhyme
never have a fear
here it is, my dear”

Förutom att ”Here, My Dear” är det bästa skilsmässoalbum som spelats in är det också fyllt av några av Marvins bästa och mest bortglömda stunder.

Marvins Anna hette aldrig Lindh i efternamn. ”Anna's Song” handlade aldrig om en svensk politiker. Men just idag gör den det. För mig. Från och med idag kommer jag nog alltid förknippa ”Anna's Song” med den elfte september.

Men det finns en låt till. En låt som även den för alltid kommer att påminna mig om en höstdag 2003, en låt som jag bara några timmar tidigare aldrig ägnat någon tanke. En låt som jag sannolikt aldrig brytt mig om vilken annan dag som helst.

Girl Alouds nya singel.

Jag vet inte om du hört talas om Girls Aloud. De består av fem tjejer som vann en omgång av Storbritanniens Popstars. Deras tredje singel har snott sin refräng rakt av från Oasis ”Wonderwall”, utan att vara ens en bråkdel lika briljant. En rätt anonym låt som jag vilken annan dag som helst glömt i samma stund som jag hörde den.

När jag satte på teven idag för att se nyheterna, för att få reda på hur operationen hade gått, var teven inställd på ZTV. Det första som fyllde skärmen och högtalarna var Girls Alouds nya video. Det var den första låten jag hörde idag.

Men det som verkligen fångade mig var titeln. En titel som, precis som ”Anna's Song”, inte har något som helst att göra med det som hände ett litet land i norra Europa den elfte september 2003. Men en titel som i ett fruktansvärt slag alltid kommer att betyda något helt annat för mig.

”Life Got Cold.”

Det är den elfte september.

Det regnar ute.

Världen har blivit ännu lite mörkare.

Ännu lite kallare.