I begynnelsen var ”Nebraska”.

Och Gud såg att hans verk var gott, så han lät två kanadicker spela in en låt som hette ”Nebraska”, som inte var en cover på men en regelrätt hyllning till New Jersey-sonens mästerverk.

”Nebraska” handlade om ”Nebraska” och handlingen, känslorna och stämningen i de båda löpte parallellt med varandra och egentligen var det någon helt annanstans jag först läste om ”Nebraska” (nu pratar jag alltså om The Cash Brothers ”Nebraska”), men om man läste följande citat så fattade man redan då att det här inte gick att inte älska:

”Nothin’ on my mind/I’ve got nothin’ to do
I’m just drivin’ around/Listening to ’Nebraska’”

Inget att fundera på, inget att göra.

Herrejösses.

Men.

”Nebraska” var då, ”How Was Tomorrow” var då och ”A Brand New Night” är nu.

Det där mörka, oroande har bytts ut mot en mer energisk och tilltagen instrumentering och känslan av att vara vilse i ett nutidens existensminimum-Amerika känns inte riktigt lika påtaglig längre.

Särskilt inte när man leds in i den slags bredbenta gubbfunk som dominerar i ”Give Me Your Hips” (ja, den handlar precis om det). Eller när de på något sätt lyckas låta lika FM-anpassade som kollegorna i The Thorns.

Men så kommer en låtdubbel som ”Fire Dying” och ”Tillsonburg” och helt plötsligt står jag där på altcountry-barrikaden igen, med en fet Wilco-banderoll i händerna och läser texten till den senare om och om igen och det är verkligen precis sådär ödesmättat och desperat och laddat som det var på ”Nebraska” (och nu spelar det ingen roll vilken av de båda ”Nebraska” du tänker på):

”Well, I’m just out tonight, thinking only of you
Well, I’m feeling lonely and I know you are too
So do we let down our guard, because we just got tonight
Or do I hang up this phone and drive into the night

Well, I just passed Tillsonburg
Well, I just passed Tillsonburg”

Och är inte det poesi av bästa flanellskjortemått då vetefan.

Och ni får ursäkta mig, det blir många spaltmil med citat att vandra, men det kan inte undvikas och om jag inte får dela med mig av inledningen till vad som visar sig vara skivans bästa spår, ”Dealing with the Distance”, ja, då har jag gjort er en direkt ogärning.

”I’m in an old, cold phone booth
When you told me you were pregnant
I’m just standing there, dealing with the distance
Thought we were on track
From your voice I don’t know”

Och just då knyts cirkeln och det är “Nebraska” all over again. Men så får man för sig att flexa musklerna i ännu en heartland-rockig John Mellencamp-fantasi och då är det tillbaka i det där mörka, sumpiga träsket bara en pisslängd från AOR-land.

Det är synd.

Det är verkligen så otroligt synd.

För jag vill ju så gärna älska The Cash Brothers. Jag vill skriva att Gary Louris borde äta ut sitt hjärta och att Tom Petty borde maka på sig, för det finns ett par nya sheriffer i stan.

Men tills de får sin schizofreni under kontroll och inser att de ska vara ledsna vita killar med gitarrer och stämsång och göra musik för andra ledsna vita killar förblir de båda bröderna inget annat än löften, som något som sägs över en knastrig telefonlinje medan vinden viner kall runt telefonkiosken.

Det är ett ruttet läge.

Men det är bara att vänta och avvakta ljusare – det vill säga dystrare – tider.