Det känns ganska märkligt att komma till Hultsfred till Gates of Metal. Det märks inte speciellt mycket på stan att det är festival på gång. Å andra sidan är det ju inte lika stort som den vanliga festivalen, 5000 biljetter, varav lite över 4000 ha gått åt, har släppts. En stor grusplan möter oss när vi går över området som en helg om året är Saharaentrén.

Området som används nu består av Teaterladan och Stora Dans plus en större scen, storleksmässigt lite under Pampasscenen, som slagits upp där fikatältet mitt emot Teaterladan brukar stå. Avgränsningarna är Folkets Parks permanenta, och de går vid gränserna mot Hawaii- respektive Pampasområdets gränser. Det finns några stånd med mat, några tidningar som försöker sälja prenumerationer, några som säljer t-shirts, nitar och läder-attiraljer och skivor och ett öltält. Som ni förstår går det ganska fort att gå över området, varför det blir ganska långtråkigt när man inte kikar på band om man, som jag och Martin, är nyktra. Ett permanent stånd har öppnats och används för skivsigneringar, något som verkar vara populärt av köerna till Kreators och Nightwishs signeringar att döma.

Det ymniga regnandet dagen innan (92 mm på två timmar) hade gjort att stora delar av festivalområdet låg under vatten. Exempelvis stod det vatten närapå ända upp till scenkanten i Teaterladan. Hårt, men lyckat, arbete med att forsla undan vattnet ledde dock till att det, sånär som på några större pölar i utkanten av området, inte märktes av några större vattenmängder. Att det klarnade upp när vi körde in i Hultsfred gjorde att jag inte fick nytta av varken paraply eller stövlar, men det är väl aldrig fel att vara förberedd.

Första bandet ut som vi ska se är Arch Enemy. Teaterladan fylls snabbt på när bandet kör igång och Arch Enemy ger järnet på scen, något de ska ha all heder för. Bra och tunga inledningar på låtarna byts dock mot ett lite för ryckigt riffande och lite för mycket gitarrsolon, varför intresset falnar och vi lämnar ladan efter ett par, tre låtar för att återvända en kvart senare och finna samma sak fast mindre folk. Gitarrerna försvinner lite i ljudbilden också och det blir svårt att hänga med i låtarna om man som jag inte är så inlyssnad på bandet.

Efter det blir det power metal för hela slanten när Kai Hansen kliver upp på scen med sitt Gamma Ray. Tralligt som få, glada melodier och mycket gitarrsolon är vad som möter oss. Likt alla andra metalband (nästan) missade Gamma Ray Sverige på sin förra turné och ska därför ge oss setet från den turnén idag. Inte så speciellt intressaant om du frågar mig och trumsolot halvvägs in i konserten gör att vi lämnar Gamma Ray åt sitt öde och inte förrän de river av den gamla Helloween-dängan ”I Want Out” väcks mitt intresse igen, men då börjar Merciless snart spela.

Strängnäs stoltheter har upplevt en nytändning i och med släppet av senaste plattan och det märks på scen. Det är fullt ös och när väl maskineriet har börjat rulla är det svårt att få stopp på, till min glädje. Ett ganska exakt en timme långt set rivs av, tyvärr utan ”Fallen Angels Universe”, men vad gör det egentligen. Efter all melodiös metal är det en befrielse att få sig lite mangel. Synd bara att vissa ungdomar verkar ha väldigt svårt på att göra skillnad på att röja och att aktivt skada varandra framför scenen. Bara för sakens skull vad det verkar. Ganska störande faktiskt.

Efter en kopp kaffe är det dags för Blind Guardian att tjugo minuter sena kliva på scenen. Ett anskrämligt dåligt ljud med ingen sång alls i början gör att jag först blir lite missnöjd. Ett rätt inrattat ljud och låtar som ”Mordred's Song”, ”Nightfall”, The Lord Of The Rings”, ”Valhalla”, ”I'm Alive” och ”Agony Is The Scrpit For My Requiem” gör att glädjen börjar spridas i min kropp. Tre skäl börjar utkristallisera sig under konsertens gång till varför Blind Guardian är det bästa, i vissa stunder det enda bra, power metal-bandet.

För det första är de stundtals hårdare än de flesta power metal-banden. Inledningen på exempelvis ”Agony Is The Script For My Requiem” är stenhård och hamrar på i finfin tvåtakt. Sådant ser man allt för sällan inom power metalen.

För det andra är de inte lika glada och tralliga hela tiden som andra power metal-band. De rör sig över hela känslospektrat, vilket gör att det är en större upplevelse helt enkelt.

För det tredje är de inte fast i vers-refräng-vers-refräng-fållan utan frångår det klassiska låtformatet allt som oftast, vilket gör att intresset hålls vid liv. Det är inte så förutsägbart helt enkelt.

Ett fjärde skäl skulle kunna vara Hansi Küschs sång, som är i och för sig är lite förknippat med skäl två, hans röst är en fröjd när den håller. Något som den tyvärr inte gör helt ut en dag som denna. De höga tonerna vill inte riktigt ge med sig, vilket är lite synd. Med den enorma publikrespons bandet får i Hultsfred är det dock svårt att misslyckas och det blir en klart godkänd spelning trots att jag saknar såväl ”The Curse Of Feanor” som ”Bright Eyes”. Avslutande ”Imaginations From The Other Side” är dock smått fantastisk.

Efter Blind Guardians en timme och fyrtio minuter långa spelning är det dags för en välbehövlig paus som leder till att både Kreator och Wolf får stryka på foten. Det lilla jag hör av Kreator gör dock att jag inser att frånvaron av bandet i skivsamlingen bör åtgärdas snarast.

Sist ut denna kväll är finska Nightwish, vars opera-metal modell light jag har haft väldigt svårt för. Så hemskt dåligt är det dock inte. Sångerskan Tarjas röst är fantastisk, det ska jag inte sticka under stol med, även om den blir väl enformig i längden och funkar bäst i duett med någon av herrarna. De tralliga melodierna gör att man lätt tar sig in i musiken och behöver inte vara speciellt inlyssnad för att kunna hänga med under konserten. Att bandet besitter rutin efter många spelningar märks också, de för sig väl på scen och har bra kontakt med publiken. Det märks också på publiken att Nightwish är störst här idag och när sista låten, en cover på Gary Moores ”Over The Hills And Far Away”, kör igång visar publiken det också.

Summa summarum är det ett bra initiativ med en metalfestival. Stämningen är bra, bättre än på vanliga Hultsfred, fast så är det ju mycket mindre folk. Och inga flaggor så långt ögat kan nå, som Martin påpassligt nog påpekar. Kan de till nästa år bredda fältet med lite mer hårdkokta grupper åt döds- och black-hållet är saken biff.