Det hade varit väldigt mycket enklare att skriva denna recension för ett halvår sedan eller så. Då var Morrissey gud i min värld och recensionen hade mest blivit en hyllning till honom med stundtals lätta homoerotiska undertoner. Numera har jag utvecklat en distans till honom och jag har lärt mig att se honom som det han faktiskt är, nämligen en stor poet, en fantastisk sångare och popmusikens största personlighet.

Det är svårt att skriva en Smiths-recension och det är kanske därför ingen har gjort det på den här sidan förut. Problemet att skriva om en enskild skiva är att bandet under sina aktiva år i mitten på 80-talet släppte sju skivor varav hela tre var samlingar. Därför går skivorna in i varandra ganska mycket och det är i många fall svårt att relatera låtarna till en viss skiva. För att komma undan det problemet har jag helt enkelt valt att recensera den skiva jag hörde först, nämligen ”Rank”.

”Rank” är en live-skiva som släpptes 1988, ungefär ett år efter det att bandet splittrats. Den är inspelad under ”The Queen Is Dead”-turnén i oktober 1986 på The National Ballroom i London. Det var Morrissey som stod för låtvalet till skivan och det godkändes sedan av bandets gitarrist Johnny Marr. Man brydde sig inte ens att fråga vad de andra två ansåg.

Jag ska bespara er historien om hur en 19-årig Johnny Marr (eller Maher som han hette på den tiden) en dag 1982 kom och knackade på Steven Patrick Morrisseys dörr för att han behövde en sångare till sitt musikaliska projekt. Däremot tänkte jag berätta lite om hur det gick till när Morrissey och Marr knackade på min dörr.

(Ni som inte är intresserade kan hoppa över följande stycken och börja läsa om själva skivan direkt.)

Det hela började någon gång under våren 2001 med att jag av någon anledning laddade ned ”I Know It's Over”. Jag lyssnade inte så mycket på texten utan gillade den mest för att den innehöll ett skönt melankoliskt gung. Jag tröttnade dock på den ganska fort och det skulle dröja något halvår eller så tills jag fick upp ögonen för bandet igen. När jag fick reda på att Douglas Couplands bok ”Girlfriend in a Coma” var döpt efter en Smiths-låt laddade jag ned den också men blev inte särskilt imponerad. Däremot så började jag lyssna på ”I Know It's Over” igen.

Tidigare hade jag av låtens titel antagit att den handlade om ett avslutat förhållande och innehöll de sedvanliga ”avslutat förhållande”-klyschorna som popmusiken så ofta bjuder på. Så var dock inte fallet, ”I Know It's Over” handlar inte om något avslutat förhållande, den handlar om avsaknaden av förhållanden, den handlar om att ligga hemma på sitt golv framför sin stereo och undra varför man är ensam även denna kväll. Och Morrissey har svaret, det är inget särskilt trevligt svar att få men det är poplyrikens mest välformulerade sanning.

”I know it's over
And it never really began
But in my heart it was so real
And you even spoke to me, and said:
'If you're so funny
Then why are you on your own tonight?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight?
I know…
'Cause tonight – it's just like any other night
That's why you're on your own tonight
Your triumphs and your charms
While they're in each other's arms…'”

Det räckte att ha uppfattat dessa ord en gång för att inse att jag var tvungen att köpa en skiva med detta band. De mer musikkunniga människorna i min omgivning proklamerade tydligt att det var ”The Queen Is Dead” jag skulle ha. Den var dock slut på skivaffären jag var på men ”I Know It's Over” fanns ju även med på ”Rank” så det gick ju lika bra tyckte jag, dessutom innehöll den ju flera låtar. Jag lyssnade inte på den på pendeltåget hem, jag var orolig för att batterierna skulle ta slut och jag skulle tvingas gå hela den långa vägen hem utan musik. Därför väntade jag med att slå på den tills jag började gå och min första reflektion när ”The Queen Is Dead” (låten, inte skivan) drog igång var att The Smiths ”lät som ett mesigt The Clash”.

Jag fortsatte att lyssna på skivan under min promenad hemåt och det första intrycket förändrades inte särskilt mycket. Det var liksom ganska trivsam pop/rock men det var inget speciellt med det. Batterierna tog slut precis innan ”I Know It's Over”. Detta utspelade sig dock på tiden då jag fortfarande hade tålamod med skivor och med 1,5 timmes enkel resväg till skolan så hann jag lyssna väldigt mycket på den och den växte verkligen för varje gång jag hörde den. Detta blev också inledningen på min största musikförälskelse hittills i mitt liv och den pågår fortfarande om än inte i samma omfattning som för ett halvår sedan.

Sådär, nu kan jag börja recensera själva skivan. Den inleds med att bandet kommer in och Morrissey skriker ”hello” och sedan bränner de av en fantastisk version av ”The Queen Is Dead” (fortfarande låten, inte skivan). Den fortsätter sedan med ”Panic” som innehåller textraden ”hang the blessed DJ, because the music that they constantly play, it says nothing to me about my life” vilket är precis vad The Smiths handlar om, musik som säger något om mitt liv.

På detta följs riktigt bra versioner av ”Vicar in a Tutu” och ”Ask” som framförallt blir så pass bra på grund av Marrs storslagna gitarrinsatser. Sedan följer en ganska blek version av ”Rushholme Ruffians” som dock räddas av det frenetiska gitarrspelet av Marr och extragitarristen Craig Gannon som fanns med för att om möjligt göra gitarrljuden ännu fylligare. En riktigt svängig ”The Boy with the Thorn in His Side” åtföljds av skivans två svagaste spår, ”What She Said” och ”Is It Really So Strange?”. ”Cemetry Gates” svänger sedan på riktigt bra och i ”London” bjuder hela bandet på en rejäl dos frenesi. Sedan kommer skivans höjdpunkt, ”I Know It's Over” i en fantastisk nästan 8 minuter lång version där Morrisseys röst får fritt spelrum medan resten av bandet håller sig i bakgrunden och bara bistår med en dyster ljudmatta. Sedan är det Marrs tur att spela fritt i den instrumentala ”The Draze Train” och sedan avslutas skivan med ”Still Ill” och ”Bigmouth Strikes Again”.

Sammanfattningsvis kan man säga att detta är The Smiths i toppform, det ringande gitarrspelet, Morrisseys plågade röst och de vackra poetiska texterna gör att detta är det närmaste man kommer att befinna sig på en konsert med bandet. Att betyget inte blir högre beror på att låtvalet är högst tvivelaktigt då bandet samma kväll även spelade låtar som ”How Soon Is Now?”, ”There Is a Light That Never Goes Out”, ”Meat Is Murder” och ”Heaven Knows I'm Miserable Now” och jag har väldigt svårt att förstå varför ingen av detta togs in istället för ”The Draze Train” eller ”Is It Really So Strange?”.

Men Morrisseys vägar är outgrundliga och det finns faktiskt en bootleg från denna kväll vid namn ”The Bad Boy from a Good Family” som jag förhoppningsvis får levererad till mig inom en inte allt för avlägsen framtid.