När det gäller 70-talets progressiva rock finns det en tröskel för oss under fyrtio att ta oss över.

Jazz. Konstmusik.

Jazz är för det flesta av oss ”acquired taste”, dvs. något som man får jobba lite på för att uppskatta, kanske framförallt på grund det improvisatoriska draget. Lån från konstmusiken känns sökta i ett rocksammanhang. När är ett ovant öra möter den klassiska progressiva rocken skapad mellan, säg, 1969 och 1975 går associationerna gärna i riktning mot dessa två ”främmande territorier”.

Av de viktigaste brittiska banden i detta sammanhang (”the big six”), King Crimson, Yes, Jethro Tull, Van der Graaf Generator, Genesis, Emerson, Lake & Palmer, ligger dagens skiva av ”karmosinkungen” längst bort från de symfoniska tendenserna som strävade mot noga utmejslade låtar i 15-20-minutersklassen med gott utrymme för generösa soloprestationer på gitarr, klaviatur, eller bläckblås. Däremot skapades King Crimsons musik i mycket nära förbindelse med improvisation.

Den minsta gemensamma nämnaren för all progressiv rock är komplexitet. Eftersom den ofta infogar udda taktarter, staccato-riff och temposkift bryts de traditionella rockstrukturerna upp. Referenserna till rockens r'n'b-rötter känns därmed avlägsna, vilket genrens belackare inte är sena att påminna om.

Medan Emerson Lake & Palmer förlorade sig i kalorimättad orgelrock i stadiumformat som snabbt passerade bäst-före-datum och Yes' eleganta och ekvilibristiska rockkompositioner med stämsång inte alltid äger det klös varje rocksjäl i grunden efterlyser, utvecklade King Crimson under två år (~1973-74) i början av 70-talet däremot en rock som var något av det tyngsta man kunde lyssna på då, och – skulle jag säga – ända fram till extrem-metallen. Robert Fripp, den ende som varit med sedan starten 1969, skapade här gitarriff som lånade form och färg från östeuropeisk konstmusik (med sex terminer musikteori i ryggen går det säkert att konstatera detta på egen hand).

Med det var inte bara hårt. Kontrasten mot deras lågmälda (snarare än lugna) låtar under denna King Crimsons guldperiod kastar hjärna och hjärta mellan kallt och varmt, subtilt och brutalt.

Robert Fripps olydiga krångelriff gör sitt bästa för att vrida sig ur rockens konventioner, jagad av John Wettons grova, distade, men aldrig godtyckliga bas. I udda taktart skjuter Bill Bruford trummornas ljudstötar in i lyssnarens benmärg. Det är pretentiöst i positiv mening, men aldrig yvigt och poserande. Och så plötsligt… hejdar sig denna rock'n'rollens förstörelsemaskin ett slag, och fram väller en lätt klagande melankoli där Wettons lite tjocka, lätt hesa röst gifter sig väl med (f.d. medlemmen, här gästspelande) David Cross' violin och fripp-gitarrens numera milda, gälla sång. Eller som i låten ”Starless” där man förflyttas från det lätta, svala, över rå, halv-improviserad konst-metall, till det symfoniskt mäktiga i avslutningen där de tematiska trådarna knyts ihop. Kalla det våldsamt och vackert, eller våldsamt vackert.

”Red” är inte King Crimsons bästa album, trots att skivan fått ett välförtjänt gott rykte långt utanför anhängarna av den progressiva rocken. Den utmärkelsen måste sparas åt ”Larks' Tongues in Aspic” från året före. Det är väsentligen samma sound på denna och den lika strålande ”Starless and Bible Black”, ett sound som tyvärr kom att präglas av en viss upprepning och idébrist på ”Red”. Det är inte fel att se dessa tre skivor som EN akt, där luften gick ur genimaskinen en aning på slutet, även om just sista låten på ”Red”, ”Starless”, är det bästa som någonsin skapats på den progressiva brittiska 70-talsscenen.