Lördagen innehäll den absolut mest fullspäckade perioden på hela festivalen. Bigelf, Thulsa Doom, Moonspell, Soulfly och Dozer i ett svep mellan halv fyra och åtta.

Bigelf inledde maratonpasset med sin svängiga psychrock. Kom på mig själv med att tänka att det var det första gitarrsolot på den här festivalen och då är det tredje dagen! Band som Black Sabbath och Pink Floyd dök upp i huvudet. Själva framförandet var kul också, sångaren spelar iförd hög hatt och på två orglar samtidigt, mycket hår och skägg förekom på scenen. Orglarna var dock de jag störde mig på lite. Lite för mycket orgel och för lite gitarr. Det senare materialet, där orgeln ersatts av en gitarr till, tilltalade mig mer. Svängigt var i hur som helst hela tiden och har ni möjlighet att se jänkarna på scen är det ganska underhållande.

Norska Thulsa Doom spelade på minsta scenen Lyran. Pubiken bestod till en början av övervägande norrmän, men fylldes sedan på. Rock 'n' roll med stonerflirtar. Inget som gav några bestående intryck direkt, även om de som så många landsmän verkligen gav järnet på scen. Inga shoegazers här inte.

Halv sex kliver det upp en gänglig kille iklädd en röd klänning med en lykta i handen. Portugisiska Moonspell lirar goth rock. Över förväntan rent musikaliskt, även om den ljusa tidpunkten tog lite ifrån framträdandet. Avslutande låten ”Full Moon Madness” gillade jag riktigt skarpt och det blir till att kolla upp. Ett lite halvkass ljud sabbade dock upplevelsen något, men klart godkänt. Hade gärna sett dem spela senare dock.

Efter portugiserna var det så dags för Soulfly att äntra Vintergatan. Har sett bandet förr live och visste ganska mycket vad som komma skulle. Förvånande nog körde de bara två Sepultura-låtar, ”Attitude”, som sedan rann över i Soulflys egna, uppspeedade version av låten, ”The Song Remains Insane”, och ”Refuse/Resist”. Dock hade en ytterligare cover smugit sig in i setet i form av Nirvanas ”Territorial Pissings”. Märkligt.

Jag blev annars riktigt besviken på Soulfly. Några förhoppningar om att de kommer bli ett band och inte bara Max och några till finns nu inte längre. Det låter inte som en enhet utan som fyra individer. Direkt intensivt är det inte heller och det faktum att Max lämnar scenen var tionde minut och låter de andra tre spela under tiden ibland gör att tempot dras ner. Max son var även uppe på en låt och mot slutet togs det in trummor på scenen. Inget nytt under solen alltså, snarare en blek kopia av vad Sepultura tog sig för runt ”Roots”. En rejäl nytändning är vad bandet behöver tror jag, det var alldeles för mycket rutingig över spelningen på Arvika.

Vilken tur att Dozer lyckas få mig på bra humör direkt efteråt! När jag såg dalmasarna på samma scen för två år sen var ljudet skitkass, men nu stämde allt. Materialet kretsar kring den senaste platta, men några gamlingar har smugit sig in i setet. Fett med sväng var det och bara att se killarna, och då framför allt gitarristen Tommi Holappa, ge allt på scen gjorde det omöjligt att inte röja med. En riktigt bra spelning!

Efter den urladdningen var det paus ett par timmar innan Nasum stod på Andromeda. Vid den tidpunkten hade undertecknad inmundigat maltdryck och gör nog säkrast i att inte uttala mig alltför seriöst om förehavandena på scenen. Jag hade grymt kul dock och röjde friskt!