Första dagen på Arvika blev en resa bland banden, ett idelt flanerande på området gav en hel del mer eller mindre intressanta upplevelser.

Beth Orton höll på att missas i och med att tältgrannarna är för trevliga. En diskussion om recensentens roll drog ut på tiden, men sent om sider skall syndaren vakna och tio minuter sen anländer jag till Apollo och Beth Ortons konsert. Förra året på Roskilde omfamnades jag av värmen från Aimee Mann och det var nåt liknande jag förväntade mig av Orton. Riktigt lika bra kontakt med publiken uppstod inte igår men den inlevelse Beth och sina bandkumpaner utstrålar på scen är berömvärd. Inte ett ackord, slag på trummorna eller plink på orgeln lämnar bandet utan att det finns en tanke, en känsla som vill förmedlas. Cello, fiol, ståbas (bara en sån sak!) och orgel på scen och en stor inlevelse ger ett bra intryck. Den ärlighet bandet verkar ha mot sin musik är enastående och jag blir varm inombords. Personligen är jag bara inlyssnad på Beths senare låtar från skivan ”Daybreaker”, men de äldre låtarna sitter fint de också och jag skall definitivt kolla upp de båda tidigare släppen. Framför allt Beths röst är ljuv musik för mig. Den bräcklighet jag tyckte mig ana i sången när jag först hörde henne har nu förvandlats till en sång med stor säkerhet och det är en fröjd att höra. Beth utstrålar stor självsäkerhet men även en ödmjukhet som förstärker ytterligare. Det var med stor upprymdhet jag lämnade Apollo för ett halvbra mål mat i form av vildsvinskebab.

Mätt och glad återvände jag till tältet för ett snabbt depåstopp i form av byte till långbyxor, för att sedan bege mig till stora scenen och få mina fördomar bekräftade om Björk. Har aldrig gillat henne och kommer nog aldrig göra det. Istället gick färden bort till Lyran och industribandet Stairland från Stockholm. Tung industrimetal, uppbackat med diggeridoo och oljefat hade väckt min nyfikenhet, men föll lite på sin enformighet. För lite gitarr och melodi, tror jag. Skulle förmodligen gått hem i Kals stereo är en tanke som slår mig.

Halvgalna tjejerna i Chicks on Speed har rekommenderats mig av flera människor. Lite för ryckig inledning ledde till en sväng på backstage för att sluta upp med redaktör Hamberg, och vid återvändandet svänger det mer när bandet och publiken blivit varma i kläderna. Lo-fi koreografi och egendomliga kläder till trots svänger tjejerna på ganska bra även om det blir väl enformigt för min smak. En kul grej, inte mer.

Kvällen avslutades med ett kort besök på postrockarna Mono från Japan. Att de hört sin Mogwai råder det ingen tvekan om. Kompetent men ganska förutsägbart och alldeles för sövande efter en lång dag full av konserter gjorde att jag lämnade ganska fort. Frallan återgav senare slutet på konserten på ett mycket målande sätt och den skulle jag vilja ha sett. Tydligen gick de flesta av instrumenten sönder.

Solen är nu borta i Arvika. Ett ganska kompakt molntäcke gör tillvaron lite drägligare än gårdegens bastuvärme. Bara det inte börjar regna… Enda klockrena inbokade bandet ikväll är Ministry, men som sagt allt kan ju hända.