Jo. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om årets huvudakt på Arvikafestivalen. Björk. Jag läste någonstans att hon var ute på en ”Greatest Hits”-turné. Kändes bra för mig som tappade bort henne någonstans efter ”Post”.

Men det är inte en särskilt nostalgisk Björk som avslutar torsdagen på största scenen, Vintergatan.

Enligt mer välinitierad källa bjuder hon på minst fyra helt nya låtar (redan halvvägs genom konserten). Jag känner igen en låt under hela kvällen.

Så mycket för ”Greatest Hits”.

Uppbackad av tre ljudmaskinister och en stråkoktett bjuder hon istället för minimalistisk elektronisk musik. Ambient känns som ett passande begrepp även om det inte är särskilt meditativt. Det sprakar och knastrar. Musiken fungerar mest som ljudkuliss till Björks sångmelodier.

Bra?

Tja, jag vet inte riktigt. Det låter på något vis vackert. Och hela föreställningen med sin massiva eldshow, sina fyrverkerier och videoprojektioner känns mer som performance än popkonsert.

Så sett är det faktiskt rätt bra.

Och förmodligen är det mer här och nu som hon befinner sig. Precis som större delen av hennes nuvarande fans som verkar utgöra merparten av den stora publiken som med ett brett leende lämnar området framför scenen bakom sig för vidare äventyr i den värmländska natten.