Det har gått ett tag sedan Her Majesty bosatte sig i min skivsamling. Efter ett par lyssningar försvann ”Happiness” allt längre in mörkret och glömskan. Den del av skivhyllan där invånarna som inte snurrar så ofta i skivspelaren bor. Den hade inte direkt lämnat några avtryck. Inget bestående.

Men nu var dags att ta och ge Her Majesty några nya provvarv.

Bandet har varit aktuellt på diverse festivaler i sommar och nu närmast är det Kalas som står på tur. De är ett ganska lagom liveband. En behaglig bakgrund när man sitter i gräset, njuter av livet och lapar lite sol. Ingen ensam anledning för att gå på festival för mig men ändå ett alldeles lagom trevligt sommarband. Trevligt, men inte på något sätt revolutionerande.

Jag känner mig ändå glatt överraskad när jag lyssnar på skivan igen. Låtarna lät som när jag lämnade dem och det låter faktiskt ganska bra. Jag trivs med dem när jag hör dem. Men det känns inte som något bestående och det gör snarare att jag blir intresserad av att plocka fram andra skivor. Jag tänker på Florence Valentin när jag hör ”Rules To Follow” och under de första tonerna på ”This Is What You Get” påminns jag om The Perishers.

Så tystnar sista låten på skivan ut igen. Och det känns som det kändes för en och en halv månad sedan. Med undantag för några fragment ur ett par låtar så är de flesta intryck bortblåsta så fort skivan spelat färdigt. Den har egentligen inte sagt mig något.

Om en månad eller två kommer jag med största sannolikhet inte känna något behov att plocka fram ”Happiness” igen.