[BONNIE "PRINCE" BILLY
19:00, Inomhus]

Nu är det klippt.
Glöm farsoter, glöm horder av syrsor och glöm dödsänglar.
Det absolut säkraste tecknet på en nära förestående apokalyps är folk som pogar på en Bonnice ”Prince” Billy-konsert.
Jag såg folk poga på Bonnie ”Prince” Billys spelning.
Till deras försvar skall sägas att de nya, orkestrerade och minst sagt omarrangerade versionerna av de förut så karga numren svänger rejält (dragspel – klapp, klapp, klapp! dragspel – klapp, klapp, klapp!) och krossar myten om att Oldham skulle vara en introvert och obegriplig kuf (nåja, det där sista kan man ju diskutera).
Å andra sidan betydde det även att den desperata, kärva rakblad-mot-halsen-stämningen som brukar genomsyra hans produktioner fick stå i bakgrunden för en mångt glättigare och mer avslappnad approach.
Men det spelar ingen större roll.
Jorden kommer ju ändå gå under snart.
Jag är bara glad att mina böner hann besvaras då Nicolai Dunger dök upp på en duett även i Stockholm.

[KINGS OF LEON
20:00, Utomhus]

Medan halva mediesverige mässar ”Holy Roller Novocaine”, ”Holy Roller Novocaine”, ”Holy Roller Novocaine”, om och om igen som ett mantra och knappt kan bärga sig innan de får kräma sig tomma över boogie-rockarna Kings of Leons debutplatta så kämpar jag fortfarande med att förstå hypen.
Ett tag förstår jag.
I femton minuter hajar jag.
För den där första kvarten känns lite som en adrenalininjektion när Caleb hamrar på gitarren och skränar med oputsad stämma och kusinen Matthew plockar friskt ur Chuck Berrys rörelseschema.
Men efter femton minuter börjar slamret och skränet att ljuda ihåligt, låtarna saknar egen identitet, det är utfyllnad och tomgång och jag kommer gång på gång på mig själv med att tänka på det där CR Duncan-citatet, ”It's just noise – you can cover up a lot with bullshit”.
Tyvärr är Kings of Leon bara ännu ett band som sugits in i en retrovåg för folk med grava USA-komplex som älskar att se mallade karaktärer och vad är väl mer schablonartat än en evangelistfamilj från Tennessee eller ett gäng Stillwater-lookalikes som spelar sydstatsboogie?
Allt jag ser är ett tydligt mönster på hur historien upprepar sig:
Hindenburg.
Jas39 Gripen.
Kings of Leon.

[MOGWAI
21:00, Inomhus]

När jag skriver detta är det helt tyst i lägenheten.
Ingen musik, ingen TV, ingen hemma.
Men helt tyst är det inte; jag har ett svagt tjutande i mitt högra öra, det låter som en gnällig cykelhandbroms, ni vet, sådär utdraget skrikigt. Och det råder heller inga tvivel kring hur detta kan ha uppstått – det blir lätt så när man envisas med att lyssna på femton minuters rundgång medan Stuart Braithwaite sliter med en galnings frenesi i gitarren och hänger sedan upp den i mikrofonstativet som en trofé.
Trots att jag egentligen inte är någon större konnässör av postrock och trots att jag alltid tyckt att exempelvis Godspeed You! Black Emperor är allt annat än oförutsägbara med sina crescendon och dalar så blir jag ändå stående, lika fascinerad varje gång en ny vägg av malande gitarrer helt plötsligt kastas upp i ansiktet på en.
Precis som Gizmo kan generera ondskefulla kopior av sig själv så har de skotska postrockarna en förmåga att springa ut och in genom svängdörrarna till Det Suggestivt Mörka med exakt samma lekfullhet och alltid med ett vridet leende i mungipan.
Och så bjöd man ju på kvällens överlägset tuffaste kommentar:
”I wish Interpol all the best on the job interview. Should be alright, they look really smart.”
Klockrent.

[DAMIEN RICE
22:00, Utomhus]

Förlorat: ung irländare vars debutalbum fångar in tidiga Van Morrisons småjazziga folk och Aztec Camera-sonen Roddy Frames finstämdhet.
Upphittat: ung irländare med förkärlek för misshandel av gitarrsträngar, AM-knaster, fransk schlager och låtar om det manliga könsorganet.
Knasigt, visst.
Men man kan inte låta bli att tänka på Ed Harcourt när man ser Damien Rice, tillsammans med den gudomligt skönsjungande Lisa Hannigan, kämpa med sin nyfikenhet, sin äventyrslusta, sin energi. Han slår på strängarna till den akustiska gitarren, han mumlar obegripligheter genom distfiltret.
Och så sjunger han; ömsinta, roliga, bisarra texter.
Och i femtio minuter står jag i hällande ösregn och svär över att det inte fick hålla på i femtio minuter till när spelningen avslutas med ”Cold Water” – trots idoga försök från publiken att få höra Leonard Cohen-covern ”Hallelujah” – och jag får jobba hårt med att betvinga impulsen att åka röda linjen raka spåret hem, kura ihop mig framför stereon och spela ”O” på repeat.
Vilket, visar det sig, är precis vad jag gör då kvällen slutligen är över.

[INTERPOL
23:30, Mälarsalen]

Just nu är new yorkare det absolut hippaste du kan vara.
Banne mig om The Big Apple var såhär hip ens på mitten av sjuttiotalet – elaka tungor gör till och med gällande att 9/11 var ett noga genomtänkt PR-trick av Rudolph Juliani. Och hela tiden övervämmas vi av nya NY-samlingar (där ”Yes New York” får sägas vara den mest prominenta) och trendiga, slickade, streetsmarta kids med tidiga Doc Martens – ni vet, de där utan söm – och attityd som gör sin grej som om det vore det naturligaste i världen.
Och även om Interpols grej är att göra Joy Divisions grej – eller till och med Echo and the Bunnymens grej – så är det inget man hymlar med, tvärtom är det väl snarare det man spelat på.
Och det är precis så det känns – som om de gör en grej.
Varken mer. Varken mindre.
Kanske handlar det om att leva upp till myten om sig själva: att vara medvetna om hur man uppfattas och att förverkliga det. För det finns inget överraskande eller originellt med deras framförande, deras utseende eller deras musik.
Och de där Will Sargent-gitarrerna blir enahanda skrämmande fort.

[THE KILLS
00:15, Mälarsalen]

Här handlar det återigen om att brottas med sina fördomar.
När ett band kallar sig The Kills, när dess medlemmar kallar sig VV och Hotel, när de ser ut som klippdockor ur tidningen Vice och när de pressar White Stripes och Velvet Underground genom en rostskadad köttkvarn – ja, då finns det uppenbara anledningar att tycka att det hela verkar lite för genomtänkt, lite för uträknat.
Och så långt stämmer det väl.
Men jäklar, vad bra!
Det handlar om en slags blues noir; kantigt, skitigt och rått och till synes helt utan empati. Det är The Cramps, det är pardonlöst, Royal Trux-noise, trubbiga riff som sliter i ens redan sargade trumhinnor.
Utanför pressar den regniga natten mot fönsterrutorna, men det känns ännu mörkare, än mer krypande, inomhus. The Kills kan mycket väl vara det enda band som förvaltar det arv som Lux Interior med anhang själva inte lyckades uppfölja.
Men min gissnig är ändå att när slammertrenden väl svepts bort av nästa våg kommer The Kills att tyna bort ur folks minnen och om fem år kommer man säga, ”The Kills? Hmm, var inte det dom där irländarna som ville vara vår generations Beach Boys?”
Om inte jorden hinner gå under innan dess, förstås.
I så fall är det Will Oldhams fel.