Tre år efter bleka tvillingarna ”Human Touch” och ”Lucky Town” gavs denna lågmälda skiva ut. En sentida efterföljare till klassiska ”Nebraska”, från 1982. Bruce Springsteen har återfått skärpan i låtarna och bjuder på tolv innerliga berättelser om människor och deras känslor.

Faktum är att några av Springsteens allra bästa låtar finns med på ”The Ghost of Tom Joad”. Som berättelsen om ”Youngstown”.

”Well my daddy worked the furnaces
Kept 'em hotter than hell
I come home from 'Nam worked my way to scarfer
A job that'd suit the devil as well
Taconite, coke and limestone
Fed my children and made my pay
Then smokestacks reachin' like the arms of god
Into a beautiful sky of soot and clay”

”Youngstown” är en fantastisk låt. Med ruskigt bra text. Kompet är lågmält, men understryker ändå dramatiken i låten.

Man behöver inte vara socialdemokrat för att gå igång på den här arbetarromantiken. För den är egentligen inte så romantisk. Den är snarare än naken skildring av samhällsbyggandet. Skildrat direkt från byggarens perspektiv.

”The Line” är också angelägen med sin historia om mannen som bevakar gränsen mot Mexico och jagar immigranter, men som tvingas göra ett val. Även ”Sinaloa Cowboys” om de mexikanska bröderna som vill till USA är stark. Springsteen berättar trovärdigt, naket och engagerat om kontrasten mellan det rika Amerika och de desperata mexikanerna. Vad som händer med människorna – på båda sidor gränsen.

I titellåten ”The Ghost of Tom Joad” visar Springsteen tydligt att han är en del av samma skrivartradition som John Steinbeck och Woody Guthrie.

”Now Tom said 'Mom, wherever there's a cop beatin' a guy
Wherever a hungry newborn baby cries
Where there's a fight 'gainst the blood and hatred in the air
Look for me Mom I'll be there
Wherever there's somebody fightin' for a place to stand
Or decent job or a helpin' hand
Wherever somebody's strugglin' to be free
Look in their eyes Mom you'll see me.'

The highway is alive tonight
But nobody's kiddin' nobody about where it goes
I'm sittin' downhere in the campfire light
With the ghost of old Tom Joad”

Det är främst texterna som gör den här skivan så bra. De går att läsa dem utan musiken, och ändå bli berörd. Men med den lågmälda akustiska gitarren i bakgrunden blir det angeläget att lyssna på Bruce Springsteen när han berättar sina historier om amerikanerna.

Då han får dem att framstå som de människor de faktiskt är.

Små människors öden i en stor värld. Långt ifrån Michael Moores satiriska verklighet eller krigshetsarnas och patrioternas galenskap.