Det är ett veritabelt vulkanutbrott av tankar och känslor som en då 23-årig Bruce Springsteen vräker ur sig på debuten ”Greetings From Asbury Park, N.J.”. Det finns så mycket han vill säga och berätta att orden redan i inledande ”Blinded By The Light” formligen snubblar över varandra.

”Madman drummers bummers and Indians in the summer with a teenage diplomat
In the dumps with the mumps as the adolescent pumps his way into his hat
With a boulder on my shoulder feelin' kinda older I tripped the merry-go-round
With this very unpleasing sneezing and wheezing the calliope crashed to the ground
Some all-hot half-shot was headin' for the hot spot snappin' his fingers clappin' his hands
And some fleshpot mascot was tied into a lover's knot with a whatnot in her hand
And now young Scott with a slingshot finally found a tender spot and throws his lover in the sand
And some bloodshot forget-me-not whispers daddy's within earshot save the buckshot turn up the band”

Tempot i musiken är inte lika furiöst hela vägen men Springsteen försöker, tydligt inspirerad av förebilden Bob Dylan, pressa in så mycket det bara går i varje text att de emellanåt blir så ordrika att han själv ibland verkar ha svårt att hänga med. Ordrikedomen tar lite udden av innehållet.

I grund och botten handlar det om en försmak av den berättarstil Springsteen sedan allt mer förfinade, redan på uppföljaren ”The Wild, the Innocent and the E-Street Shuffle” som kom bara ett halvår efter debuten var texterna betydligt skarpare och genomarbetade. Men även om Springsteen här fortfarande experimenterar med formen känner man redan igen de teman och miljöer texterna avhandlar.

Gatornas riddare och drottningar dundrar förbi i bensinslukande vrålåk, vinddrivna existenser står och trycker på mörka bakgator, den stora stadens lockrop, längtan om att ta sig bort, allt finns det här. Men också några mer personliga texter om att rebellera mot konventionerna i ”Growin' Up” och att glida runt och bli stenad tillsammans med sina desillusionerade polare i känslosamt svajande klassikern ”Spirit in the Night”.

Det finns några låtar till här som kan sorteras in i klassiker-kategorin. Inte minst tuffa ”It's Hard To Be A Saint In The City”, ”Does This Bus Stop At 82nd Street?” och lysande ”Lost in the Flood” med de miljö- och personbeskrivningar som Springsteen sedan dess gjort till ett av sina kännetecken.

”That pure American brother, dull-eyed and empty-faced
races Sundays in Jersey in a Chevy stock super eight
He rides 'er low on the hip, on the side he's got Bound For Glory in red, white and blue flash paint
He leans on the hood telling racing stories, the kids call him Jimmy The Saint”

”Eighth Avenue sailors in satin shirts whisper in the air
Some storefront incarnation of Maria, she's puttin' on me the stare
and Bronx's best apostle stands with his hand on his own hardware
Everything stops, you hear five, quick shots, the cops come up for air”

Det är inte bara i texterna läromästare Dylan märks. Musikaliskt är ”Greetings From Asbury Park, N.J.” så nära folk-rock Springsteen varit. Förvisso med tonvikt åt det senare och kryddad med Clarence Clemons brölande sax men olik allt han senare gjort. Bandet i övrigt verkar emellanåt mest ägna sig åt att försöka hänga med i Springsteens svador istället för att själva driva på musiken framåt. Inte särskilt spännande men i sammanhanget nog så effektivt.

”Greetings From Asbury Park, N.J.” är en vild, utåtriktad, inte alltid helt kontrollerad attack som vibrerar av ungdomlig entusiasm. Det finns förvisso både en och flera skavanker här och en produktion som, utan att vara allt för elak, inte direkt åldrats väl med tiden. Det känns att det i mångt och mycket var en fråga om att prova sig fram och låta resultatet bli som det blir.

Lite småhafsigt och opolerat i kanterna. Men inget av det kan förhindra att man redan här ser glimtar av den oslipade diamant som mycket snart skulle komma börja gnistra med full kraft.