Det är lite av ett sömnpiller. Dandy Warhols har alltig charmat mig. I en annan tradition än grunge och hårdrock har de skapat mer eller mindre flummig pop och rock. Utan rädsla för att bli kommersiella har de vid sidan av dimmiga rockriff skapat riktiga popdängor. Tänk bara på ”Bohemian like you” som på ett nästan uttröttande sätt gjort reklam för ett telefonbolag det senaste året.

När Dandy Warhols går upp på scenen ser de ut som en blandning av Depeche Mode och ett amerikanskt hårdrocksband. Bara den tuffa attityden får mig att hoppas på en riktig konsertupplevelse. Min besvikelse blir stor.

Med attityden ”låt-oss-ta-en-ny-en-gammal-låt-varannan-gång”, så blir Dandy Warhols konsert ett riktigt sömnpiller. Utan intresse för publiken river de av ett tiotal låtar. River och river? Nja, det går långsamt, och bandet ser segare ut än Zeb Macahans läderbrallor. Det tänder inte ens när bandet som låt två levererar ”Godless man”, en på skiva fantastisk låt men på Hultfred nästan ett lidande.

Varken ”Bohemian like you”, ”Not if you were the last junkie on earth” eller ”Get off” verkar inte intressera bandet även om det skulle få varenda konsertbesökare att rocka loss.

Så trots ett bra ljud, en intresserad publik och en laddning med klockrena låtar i bagaget lyckas inte ”Dandy Warhols” övertyga. Med ett nästan övertydligt ointresse för sin musik och sin publik blir det riktigt tråkigt. Jag får väl åka hem och lyssna på ”Welcome to the MonkeyHouse”, mer spännande än ”Dandy Warhols” på Hultsfred blir det i alla fall.