Ungefär samtifigt som Buju Banton kliver upp på Pampas börjar det regna. Inte så farligt, men lite grann. En hel del människor smyger därifrån för att söka skydd undan de våta dropparna. Vi som är kvar bjuds på en trevlig tillställning.

Det blandas ganska friskt ur katalogen och jag som har bäst koll på de senare årens produktion får höra en hel del jag inte hört förut, men också de flesta låtar jag önskat från ”Unchained Spirit” och ”Friends for Life”. En stor del av materialet är självklart hämtat från det aktuella albumet. Och urvalet är gott. ”Mr Nine” kommer tidigt och ”Feeling Groovy” lyfter humöret när regnet kommit tillbaka för andra gången under den dryga timme Buju står på scenen.

Jag har ett problem med Jamaicanernas erkänt dåliga smak vad gäller synthljud. Ett par gånger för ofta envisas keyboardisten med att stöta fram vedervärdiga ljudmattor som skär i min kropp och får mig att jänna ett visst obehag.

Desto gladare blir jag av trummor och bas och den trehövdade kvinnliga kören. Medan bandet ser ganska alldagligt ut och håller sig stillsamt i bakgrunden dansar Buju själv runt i sin blåa overall och skakar dreadsen för att höja stämningen. Det är svårt att inte bli lycklig av hans krumbukter.

Jag skulle kanske ha önskat mig ett par hårda låtar till och några färre ur den mer rootsiga katalogen. Konserten tappar lite i tempo emellanåt, men som helhet är det ändå fullt godkänt.

Spelningen som innan festivalen var den som hade lägst odds för inställning är avklarad och jag sörjer att det är så förhållandevis lite reggae i årets startfält. Förhoppningsvis gav det här ändå mersmak hos festivalledning. Mer av den här varan nästa år?