Det är med en viss ”varför-valde-de-den-här-scenen-ängslan” som jag beger mig till Pampas-scenen klockan 13.30 på fredagseftermiddagen.

Sundström börjar bli äldre. Visst glöder radikaliteten fortfarande och visst är tungan vass, men Pampas på Hultsfred?

Ensam går Sundström in på den stora scenen. Krumryggig, mager och med en kavaj som en skräddare skulle gråta över med tanke på passformen.

Han sätter sig ned och uppmanar publiken att göra detsamma. Få hörsammar uppmaningen, som om det vore något mer i luften. Det är det väl förmodligen, för det verkar ju långsökt att sätta Stefan Sundström på en stol ensam på Pampas om det inte vore något mer på gång.

I slutet på den tredje visan kliver kompbandet upp på scenen. Vad sägs om bland annat Nicke från Hellacopters på trummor. Eller Mattias Hellberg på gitarr, kör och munspel.

Sundströms konsert exploderar i en rock'n'roll förstärkt resa bland Sundströms visor.

Spelningen känns riktigt jädra välrepeterad, även om det så klart inte är så. Bäst blir det i ”Mamma sa?” och ”Hög kan bli låg. Helt lätt blir det inte heller att glömma den elektrifierade versionen av ”Dubbelmördaren”.

Sundström lever, och på Hultsfred 2003 bemästrade både den som just fyllt sexton och de som oåterkallerligt nått den gyllene medelåldern. Sundström ser fräschare ut än på länge, och konserten bevisar att klassisk rocksättning i bandet får fart på det mesta.