Cursive övertygar nog sina redan trogna lyssnare, och det är de som helt klart är i majoritet i publiken. För mig, som i och för sig är fast i emocore, blir dock detta lite för mycket. Det är en slags mix av Smiths, Rage against the Machine och Elvis Costello jag ser. Tyvärr övertygar det inte.

Det är välspelat. Men alltför svulstigt, pretantiöst och krampaktigt. Med så mycket känslor känns Cursive som lamslaget. De vill mer än vad som hörs i högtalarna och syns på scenen. Det skriks, det gnisslas på gittarerna och stråken gnids på cellon. Och ändå lyfter det inte. Enformigheten dödar känslan och spelglädjen.

Så trots ett bra album, ”The Ugly Organ”, kommer inte Cursive till sin rätt i Teaterladan. Kanske är det t.o.m. att de inte är emocorens räddare. De kanske helt enkelt bara är emocore.