Jag gick dit med skyhöga förväntningar som inte infriades. Men det var bra. Och sevärt. Men inte så bra som jag hoppats.

Chan är säkrare på scen med kompband. Tryggare. Och gladare. På gott och ont. De lyder henne, följer henne. Men de tar också bort lite av osäkerheten som kryddat en del av Chans ensamshower.

Det kom igång någon gång efter ”Can I Get a Witness” och höll i till slutet. Hon gjorde en snygg White Stripes-covern ”Dead Leaves and the Dirty Ground” och fortsatte i en uttjatad Dylan-standard.

Tyvärr slarvade hon bort dyrbar festivalspelningstid på slutet med för mycket trams. En ramsa de tonsatte och en Cat Power-version av ”Happy Birthday” till en i publiken (fin gest, men trist att slösa redan kort tid på det).

Men samtidigt var det just det som var grejen. Chan satt på scenen men ändå mitt bland oss i publiken. Hon lyssnade på allt, tog åt sig av allt, svarade på allt. Nära. Fascinerande att se.