Första dagen och den föregående onsdagkvällen på Hultsfred i år har handlat mycket om att hitta rätt. Klockan var två på natten innan mitt kupoltält stod fast förankrat på vår campingplats som ingen verkade veta var den låg.

Torsdagmorgonen (nåja, förmiddagen då) inleddes med att iordningställa vårt tält på området och börja dela ut pocketar, något som gick över förväntan. Helt plötsligt dyker brorsan upp. Det visar sig att han tappat bort sina polare och det mesta av packningen. Lyckligtvis löste sig det problemet framemot Flogging Mollys entré på Atlantis, en konsert jag tyvärr missade tillsammans med In Flames.

Rent musikmässigt var det också en resa på irrvägar. Ett Randy som tyvärr inte alls nådde tidigare höjder och ett fantastiskt tråkigt Cave-In, som jag ironiskt nog valde att beskåda efter endast fyra låtar på Randy. Ingen bra start helt enkelt. Tur då att efterföljande Ursula Rucker lyckades övveraska mig med sin hybrid av hiphop och spoken word. Hennes svador tillsammans med en gitarr över lite beats och samplingar var klart intressant, synd att det inte riktigt lyfte.

Några som däremot i alla fall gjorde ett ambitiöst försök var Turbonegro som levererade ett tajt set som avslutades med ”Raggare is a bunch of motherfuckers”. Deras rad av hits kan inte annat än funka på ett ställe som Hultsfred, trots att det regnade i år också. Riktigt upp till varken förra årets spelning elelr releasepartyt i våras nådde de dock inte, men det var nog mer publikens ”fel” …

Opeth fick avsluta min torsdag och vilken avslutning sen! Nya scenen Atlantis är ett riktigt kap och när ett så kompetent och bra band som Opeth står på scen blir det en upplevelse. Trots sina långa låtar klarar de av att hålla intressert vid liv och deras progressiva dödsmetall är tajt som få. En riktigt bra avslutning på kvällen, som återigen blir ett exempel på att jag kan vandra runt bland de olika musiksstilar men alltid hittar hem till metallen igen. Fantastiskt.