Okej, jag erkänner. Jag var inte klädd i helvitt för Kents enda Sverige-spelning i år. Tröjan var vit. Skorna var vita en gång i tiden. Men byxorna var grå. Gubbkepsen blå.

Att förbandet bestod av Bruno K. Öijer kändes på något sätt helt rätt. Om du var där kanske du hörde en röst, precis till vänster om mixerbordet, som ofta och högt uppmuntrade Öijer att dra åt helvete. En röst som uppenbarligen hade väldigt höga tankar om sin egen mamma och hårfrisörska. Ni som hörde den vet vad jag menar. Precis där stod jag.

Jag är inget fanatiskt Kent-fan. Långt ifrån. Däremot har Kent gjort några av de bästa poplåtar som gjorts i vårt land. ”Hagnesta Hill” var lite för såsig för mig, även om några de bästa låtarna ligger här. ”Vapen & Ammunition” gillar jag inte alls. Konserten 2000 på Hovet var bättre om du frågar mig. Tätare. Intensivare.

För de nya materialet är jag fortfarande inte kompis med live heller. Men den här konserten handlade egentligen inte så mycket låtarna. Det var på något sätt så mycket större.

Den vitklädda publiken gjorde vågen (och misslyckades). De klappade i takt (och misslyckades). De sjöng med (och lyckades hyggligt). Publiken var med på noterna, trots att det borde gått fel.

Kent är inte världens mest spektakulära scenakt. Jocke Berg är inte världens mest begåvade mellansnackare. Kent flörtar inte med publiken på något sätt. De är inget arenaband. Men trots det lyckas de fylla både scenen och Stadion.

I konsertens bästa stunder är det svårt att inte imponeras av allt. Och när allsången under ”Sverige” dånar ut är det faktiskt svårt att inte jämföra med allsångsmästare som Tomas Ledin (inga paralleller i övrigt). Konsertens bästa låt blir nog lite otippat ”Chans” som de gjorde ett lysande framförande av.

Men det är ju mot slutet det fullständigt exploderar, på flera sätt. Med ”Kevlarsjäl” och ”Musik Non Stop”, där kanoner skjuter konfetti över hela publiken. Och så förstås ”747″.

Före konserten trodde jag att det här skulle bli Kents avskedsföreställning på svensk mark. Det tror jag fortfarande. När Jocke, före ”747″ konstaterar att ”Det här är vår sista låt. På rätt länge. Jag vet inte när vi ses nästa gång”, känns det som det här verkligen är tack och hej. Kent har uppnått allt som går att uppnå i Sverige. Experimentet med att fylla Stadion har de klarat av. De kommer aldrig att säga att de lägger ner Kent, men i praktiken tror jag det är det som hänt. Om ett tag kanske de kommer tillbaka igen. När de (mest Jocke) fått göra annat, där de inte behöver bli jämförda med den omöjliga Kent-måttstocken.

Mot gummi, glas och metall betyder ett mirakel inget alls.

När fyrverkeriet sprakar igång sist i ”747″ känns det som om Kent försvinner som de levt. Burn out, don't fade away.

Tack för allt.