Det har talats om att det har skulle vara den sista delen av en trilogi, som inleddes med djupt personliga och sorgklädda ”I Overkligheten” 1996 och följdes upp av självbetitlade ”Ulf Stureson” för tre år sedan. Det har talats om att Ulf Stureson den här gången målar upp en något ljusare bild av sin omvärld.

Det ligger något i det. Musiken är mer lättillgänglig än tidigare. Den är luftigare och lättare. Känns inte lika sträv. Kanske ett resultat av terapiarbetet med de tidigare skivorna.

Den här gången har skivan spelats in med ett band. Ett band bestående av namnkunniga medlemmar som Micke Herrström, Martin Hederos, P-A Wikander, Valdemar Asp och Tomas Hallonsten. Dessa gästas av bl.a. Mattias Hellberg och Jari Haapalainen.

Musiken är personligt driven pop. Snyggt framförd av Ulf Stureson och bandet. Bäst är det när de bygger upp en fantastisk stämning i ”Lugn & Långsam”. Kompet är nyanserat. Det stegras och kryddas med blås. Jag väntar på den förlösande explosionen. Men den kommer aldrig. Istället lugnar låten ned sig igen – för att byggas upp på nytt. Den balanserar på utbrottets rand när Ulf Stureson sjunger:

”Säg lugna, lugna, lugna
- lugna ord till mig
Jag är långsam, långsam, långsam
- långsam av mej.”

Jag vill ha ett förlösande larm, ett crescendo. Men varje gång jag tror det ska komma lugnar låten ned sig igen. Frustrerande bra.

Det är bitterljuvt underbart att lyssna på en låt som ”Friheten”. En vackert nedtonad pianolåt med den bittraste och bästa text jag någonsin hört om uppbrottet. Det låter som en ödesmättad svartsynt gospel när Stureson sjunger:

”Tyna bort – så sakta ur mitt liv,
jag önskar det gick fort,
men alltig har sin tid.

Jag simmar omkring
i ett hav av krossat glas
men jag ska sopa rent här
tills ingenting finns kvar.

Lilla vän, det är dags för dej att gå,
ta med dej alla sorger
och lämna inga spår.
För kniven i min rygg
ska äntligen dras ut,
och såret plåstras över
för nu är kriget slut.

Friheten, den friheten
du längtat efter så,
du får den här, jag ger dej den
så ta den nu och gå.
Men kärleken, den kärleken
kan aldrig du förstå
och friheten jag ger dej
lär du slarva bort ändå.”

Det finns några fler riktigt storslagna stunder på den här skivan. Glada popcountryn i ”All min längtan” känns igen från de låtar Ulf Stureson en gång skrev som medlem i Traste Lindéns Kvintett. Ödesmättade lugnet i ”Ett kort” berör alla som inte har ett hjärta av sten. Särskilt när Ulf Stureson sjunger rader som:

”Det finns en plats här på jorden
som inte finns här mera,
jag har ett kort på den.”

Eller:

”På en bänk som inte längre finns,
sitter nån jag inte minns och ler mot mig.”

Ulf Sturesons tredje skiva håller samma höga klass som de tidigare. En av Sveriges mest spännande låtskrivare har gjort ännu en skiva som kommer spelas av alldeles för få, alldeles för sällan.

Jag kommer spela den många gånger. ”Allt jag ville säja” hade i stort sett allt jag ville höra.

En av landets bästa låtskrivare har blivit ännu mer angelägen.