En period på nittiotalet var jag upp över öronen förälskad i Levellers rätt uppkäftiga blandning av folkrock, country och punk. De hade ett starkt politiskt budskap och tilltalade mig på många sätt.

Mary and the Saints har nog också lyssnat på Levellers. Och Oysterband. Och en radda keltiska country-orkestrar.

Det är jordigt, mustigt och drivet spelat. Maria Bojlunds fiol bär upp de flesta melodierna. Blandningen av keltiska toner, country och rock är stabil, men känns knappast kul längre.

Sån här musik kräver rus för att bli riktigt bra. I alla fall om man inte har något budskap att förmedla. Mary and the Saints har inget budskap överhuvudtaget. Och de saknar Levellers febriga punklarm.

De är säkert är uppriktiga och ärliga i sin musik. Men när Thomas Lindqvist för sjuttielfte gången på skivan börjar sjunga om spånken börjar jag nästan hata den här gruppen.

Plötsligt skär fiolen skivor av mitt huvud. Det blir enformigt och tjatigt och musiken dras ned till samma låga nivå som texterna. Den här musiken var bra när ord lade politisk kraft bakom drivet i musiken. Men i Mary and the Saints spånkenromantik blir det bara såsigt.

De vill nog stå för ruset, men den här skivan blir egentligen aldrig roligare än en bakfylla.