Han är uppenbart begåvad. Både som musiker och låtskrivare. Synd bara att han på den här skivan är tämligen ofokuserad och trist.

Problemet är att skivans 14 låtar spänner över en rad genrer och blandningen känns urvattnad. Skivan får aldrig någon spets.

Några låtar svänger hyggligt. Inledande reggaen ”With My Own Two Hands” gungar skönt. Inte minst tack vare orgeln. Lugna titellåten ”Diamonds On The Inside” svänger tillbakalutat i soulpop-land och är en bra söndagslåt. Avskalade lägereldslåten ”She's Only Happy In The Sun” erbjuder balsam för trötta öron.

Men i övrigt är det varken hackat eller malet. Sädiga träskbluesen ”When It's Good” är fast i gyttjan liksom maskinbluesiga ”Brown Eyed Blues”. Funken i ”Bring The Funk” börjar aldrig att leva på riktigt. Rockiga ”Temporary Remedy” och ”So High So Low” är ganska aptrista, stela och könlösa.

Så när Ben Harper börjar sjunga i ”Touch From Your Lust” och låter som Lenny Kravitz är det ganska uppenbart – han sitter fast i sin egen kreativitet precis som Lenny Kravitz och Jeffrey Gaines. Han vill för mycket.

Därför blir ”Diamonds On The Inside” begåvat tråkig. Men, den dagen Ben Harpers musik kommer från hjärtat, istället för från hjärnan, då ska jag gärna lyssna.