I början av nittiotalet vände DJ Muggs upp och ner på den amerikanska hiphopscenen. Med House of Pain, Funkdoobiest och framförallt Cypress Hill var hans råa och kantiga stil en av de viktigaste inspirationskällorna för underjordiska bolag som Anticon.

För Cypress Hill blev resultatet en och en halv fantastisk skiva. Muggs själv gav på egen hand ut inte helt oävna ”The Soul Assassins chapter 1″ 1997. Sedan dess har Muggs tappat skärpan rätt rejält och Cypress Hill har helt irrat vilse i gräsdimman.

Precis som på ”The Soul Assassins” ett och två har Muggs klokt nog avstått från att sköta micken. Till skillnad från tidigare är det inte rappare, utan en handfull sångare, som hållit honom sällskap i studion: Greg Dulli (Afghan Whigs), Josh Todd och främst Amy Trujillo. Muggs verkar även ha slutit fred med Everlast som återfinns på ett spår.

Och musiken då? Ja, den skiljer sig också rätt rejält från föregångarna. Muggs har gjort en Rusiak och övergett hiphopen för något rätt annorlunda. På ”Dust” är det nämligen något som jag slarvigt skulle kalla triphop. Pårökta, långsamma hiphoprytmer med svävande släpsång av Trujillo. Släng dessutom på rätt tjocka gitarrmattor ovanpå alltihop och du har ”Dust”. Som bäst funkar det i ”Fat City” och ”Rain”. ”Rain” blir storslagen gitarrpop över breakbeats – tänk dig att Tindersticks möter Oasis möter Tricky och du hamnar inte helt fel.

Eller så här: ta det sämsta från Massive Attack-skivorna ”Mezzanine” och ”100th Window” och Rubys ”Salt Peter” (om någon kommer ihåg den). Låter det lockande? Då ska du tokspringa till skivaffären och köpa ”Dust” på stört.

Själv springer jag åt andra hållet.