Häromdagen skrev jag om en schweizisk trio som spelade något som jag ville kalla för island music. Ry Cooder och Manuel Galbán pysslar på sätt och vis med samma sak. Om än något mer korrekt. Tillsammans med fyra andra musikanter (varav två är slagverkare) bjuder de på huvudsakligen andras låtar i lätta och luftiga arrangemang.

Det handlar om musik som skulle kunna höras i varuhusmiljö på en varm semesterö. Precis som Die Zorros. Cooder & Galbán framför mindre välkända låtar (ett par är standards för Tarantino-fansen), de gör det tekniskt sett skickligare och garanterat utan inslag av humor. Sättningen lämnar också ett större utrymme för variation och mer spännande musikaliska lösningar.

Gör det dem då bättre?

Jag vill hävda att så inte är fallet och härmed slå fast att så kallad rolig musik inte nödvändigtvis är sämre än så kallad seriös musik. Det viktigaste är, åtminstone för mig, inte hur skickligt musiken framförs. Det viktiga är hur mycket den berör.

Berör gör ”Mambo Sinuendo” ytterst sällan. Som ljudkuliss på ett cocktailparty funkar den, men mer än så ger inte det här mig.