Tänk på att skivans titel för en människa utan franska i bagaget är outtalbar. Tänk dessutom på att finstämd musik inte alltid är enkel utan förhållandevis avancerad. Tänk också på att kraften i musiken inte alltid kommer från texten, sången eller en bullrig orkester utan från den stämning som frammanas. Tänk på människor med pop-komplex på landsbygden som längtar till Stockholm så att det gör ont i den magra kroppen med kläder i för liten storlek.

Det är inte svårt att tänka på EP's Trailer Park om tankegångarna drar åt det ovan nämnda hållet. Jag hoppas inte det låter som elaka tankar, snarare tvärtom.

EP's Trailer park är ett band som på sitt andra album ”L'esperit D'escalier” visar sin storhet. Bandet visar också utan att hymla med det sitt släktskap med Monostar och Popsicle. Eric Palmqvist och Linus Larsson, båda från Monostar, anför sina Trailer Parkers med bravur även efter att Arvid Lind lämnat bandet.

Det material som både Monostar släppte och det EP's Trailer Park åstadkommit bleknar lite i jämförelse med denna nya skiva. Inte lika överpoppigt som Monostar, men inte lågmält som tidigare alster av EP's Trailer Park. Det finns en lekfullhet och variationsrikedom som i varje fall inte jag upplevt tidigare. Det är en livfull skiva som sprudlar av ljud och stämningar. För det mesta rätt mysiga nästan trevliga stämningslägen, vilket kanske inte alltid var förhållandet förut. Att bandet sedan med hela produktionen skapar rymd i de mjuka poplåtarna är inte någon nackdel. Countryn lurar i bakgrunden men är helt klart bortprioriterad till förmån för en öppen och utåtriktad pop.

Här finns väl ingen solklar hit och det är väl inte hela vägen trallvänligt. Men det är musik att nynna till, något jag ibland föredrar framför sommarskjortetrallandet.

Det här var en positiv överraskning må jag säga. En överraskning som i varje fall kommer följa med mig ut på de vägar som nu sakta torkar i en blek vårsol. Just där med en frisk vårmotvind i ansiktet och en tussilago i rockslaget gör sig ”L'esperit D'escalier” bäst.