Rob Swift är en av medlemmarna i X-Ecutioners som släppte storsäljande ”Built from Scratch” ifjol. Gissningsvis sålde den i drivor tack vare flörtarna med den i USA så dominerande nu-metallen (med på skivan fanns bland andra Linkin Park). När Rob nu släpper sin andra soloplatta är det tillbaka till hiphoprötterna som gäller.

Skivor från hiphopdiscjockeyer har en tendens att bli enerverande tekniska och osvängiga. Avsaknad av riktiga låtstrukturer är gärna mer regel än undantag. Ungefär som vilken Yngwie-skiva som helst. Lyckligtvis faller Swift inte helt i den fällan.

Att Rob Swift gillar jazz, mörk och rökig sådan, lär även den mest ouppmärksamme lyssnare upptäcka. Två av skivans toppnummer, ”The Great Caper” och ”The Ghetto”, är djupt doppade i jazzbad. Tyvärr rappar Large Professor lika stelt som alltid på en i övrigt utmärkt skitigt funkjazzig ”Hiphop on Wax”.

Om vi bortser från ett par kortare ointressanta instrumenatler går det som sämst när han tillsammans med legendariska fusionpianisten Bob James och D-Styles gör ett försök att skapa salsa med skivspelarna. Det för den svängiga salsan och skitigare latinmusiken typiska fyllesvänget vägrare infinna sig trots att trion gör sitt yttersta för att finna det. De når inte direkt Joe Cubas eller nyligen bortgångne Mongo Santamarias höjder.

Som personlig favorit håller jag ”Sub Level” som gästas av J-Live på mikrofon. En mörk stråkfylld sak som får mig att tänka på en hel rad Kool Keith-relaterade produktioner. J-Live belyser på ett snyggt vis några av hiphopens moment 22, som att de som har pengar låtsas inte ha det och de som inte har låtsas ha till exempel.

Lite för många av låtarna känns mer än lovligt halvfärdiga för att jag ska plocka fram de riktigt höga betygen. Å andra sidan är jag nära att dela ut en bonuspoäng till Rob för att han insett att mer inte nödvändigtvis är bättre. Skivan är över redan efter 40 minuter. Det har redan hänt ett par gånger att jag tänkt tanken: ”va, redan slut?” och det är väl ett gott tecken?