Det här är en sån där skiva som jag önskar slog undan fötterna på mig. Överraskade, utmanade och vände upp och ner på min uppfattningen om tillståndet i den svenska hiphopnationen.

DJ Silence har satt samman en mixtape på cd. Själv håller han sig snällt i bakgrunden och låter de unga förmågorna stångas vid mikrofonen efter bästa förmåga. Han lyckas skapa ett hyggligt flöde och låtarna funkar bra efter varandra. Så långt gör han sitt jobb.

Sämre är framgången när det kommer till gallringen.

Ja, skivan är alldeles för lång och att lägga skivans överlägset sämsta låt redan som spår nummer tre är inte direkt ett genidrag. Ordligan och deras ”Pow wow” är förmodligen det sämsta jag hört på skiva från en svensk hiphopgrupp (och då har jag ändå hört Norrlands G). Antingen är Ordligan släkt eller väldigt nära vänner till DJ Silence, för jag kan inte ens föreställa mig att en hel säck med pengar skulle vara nog för att övertyga någon att placera dem på aluminium. Lägg ner.

En stor del av låtarna ligger på en nivå som jag trodde att vi lämnat långt bakom oss i samband med millennieskiftet. Många av artisterna har lång väg att vandra innan de ger sig på att ge ut annat än demos. Flera av rapparna som valt engelska som språk borde överväga att ta en språkresa eller byta till svenska. Uttalet är ibland så uselt att jag börjar skruva på mig.

Men det finns undantag.

Frotté har jag berömt tidigare och deras ”Hugga Hugga” är en av den här skivans överlägset bästa låtar. Mat åt fars Format levererar tillsammans med DJ Lo-Kut äktabra musik i ”Var är jag nu?”. Sub Phenomena och Prose Combat går också hem hos mig med attackiga ”1, 2, 3″. Kung Henry låter arg. Det är bra. Det gillar jag. Highlife vandrar runt i Wu-land på både svenska och engelska tillsammans med Choll, det funkar helt ok.

På toppen av högen står ändå ObnoXIuzs feat Leo med ”Toonland”. Här har vi något så ovanligt som ett beat och en text som verkligen fungerar tillsammans. Dessutom har mikrofonmarodörerna bra koll på engelskan. Låten då? Jo, det är en historia om att hamna i de tecknade figurernas värld kryddad med typiska ljud som drar tankarna till tidig Disney och Looney Tunes. Jag kanske borde låta bli att fråga mig om den där Itchy & Scratchy-signaturen är licensierad. Bra skit, mer hit.

Som sagt. Jag skulle gärna ha plockat fram de stora betygen, men förutom de ovan nämnda är det inte särskilt mycket som ens når upp till godkänt och flera som är direkt usla (av en eller annan anledning). Men samlingen är så pass billig (100 spänn ungefär) att jag inte tvekar att rekommendera den till alla som gillar att dammsuga den svenska underjorden.

Jag hör gärna av DJ Silence igen och nästa gång kanske han har tyngd nog att få med fler riktigt bra låtar och pondus nog att refusera stinkbomberna.