Amerie är en ung debutant i hiphopsoulskolan. Mary J Bliges universitet. Producenten och låtskrivaren Rich Harrison har arbetat med Mary tidigare och har skrivit och producerat samtliga spår här. Ja, han spelar till och med alla instrument. Det går liksom inte att komma ifrån att just hon är stjärnan de haft som riktmärke när de kryssat på soulens ändlösa hav.

Det Amerie framför allt saknar som Mary har är livserfarenhet uttryckt i form av smärta. Texterna och rösten får mig aldrig att känna känslan av att världen är på väg att braka samman. De blir istället bara ingredienser i mixen. Inte så att Amerie saknar personlighet, men nog har hon en bit kvar innan hon hittat sin egen grej.

Samtidigt gillar jag den här skivan. Låtarna är bra utan att överraska. Amerie sjunger fläckfritt. Och det känns helt enkelt skönt att höra en skiva som inte har minsta spår av The Neptunes eller Timbaland. Bara rak hiphopsoul. Jag behöver variation i min soulvärld. Det är inte kul att käka ur samma musikaliska kakburk hela tiden.

Tyvärr saknas den där karamellen. Här finns ingen dunderhit. Ingen låt värd att dö för. Så jag sätter Amerie på min lista över artister att hålla koll på i framtiden och hoppas att hon får fram en riktig bomb till nästa gång.