Samma år som U2 släppte ”Rattle and Hum” och Paula Abdul följde upp låten ”Straight Up” med albumet ”Forever Your Girl” kom den här klassiska skivan med trion Trent Allen, Barry Marler och Drew Warsham – Dreams So Real. Trion kom ifrån REM:s hemstad Athens och det var Peter Buck som producerade Dreams so Reals debut, ”Father's House”, 1986.

Dreams so real hann spela in tre skivor innan de lade av. ”Gloryline” avslutade karriären 1990. Sedan dess har medlemmarna pysslat med andra saker än musik. Men det är ”Rough Night in Jericho” som är bandets största skiva. Det var också den – och inte minst titellåten – som gav trion det nationella genombrottet.

Jag har lite svårt att förklara hur Dreams so real låter. Visst hörs de att de kommer från Athens. Släktskapet med REM och B-52's finns där. Men samtidigt är Dreams so real på många sätt bättre. För mig är de som en häxblandning av Bob Dylan, New Model Army och Black Rebel Motorcycle Club. Eller en betydligt tuffare version av The Rembrandts.

Låtarna är direkta och rockiga. Melodierna är oerhört starka. Barry Marlers gitarrer är hur snygga som helst och stämmorna han sjunger tillsammans med Trent Allen resulterar i något som liknar en hes, hetsig version av Simon & Garfunkel.

När stämmorna sjungs som de gör i låtarna ”Melanie” och ”Love Fall Down” är de något av det snyggaste jag hört. När Barry Marler spelar gitarr som han gör i titellåten ”Rough Night in Jericho” och ”Bearing Witness” är det nästan lika snyggt.

Det finns fler anledningar för mig att älska den här skivan. Desperationen i ”Heart of Stone”. Larmet i ”City of Love”. Lyftet i ”Victim”. Drivet i ”California”. Produktionen har kanske inte åldrats med full värdighet, men låtarna i sig har styrka nog att leva gott trots detta.

Det är synd att du aldrig fått eller kommer få upptäcka den här skivan. Den är helt klart en av mina favoriter.

Stämsång, snygga gitarrer och tio ruskigt bra låtar. ”Rough Night in Jericho” är en pärlorna i min skivsamling.

En klassiker du missat.