Det är samma visa varje år. I början av december förselår någon att vi ska försöka sätta ihop en skiva med redaktionens favoritjullåtar. Anders F Rönnblom ”Det är inte snön som faller” nämns först. Sen följer Run DMC ”Christmas in Hollis” och Just D ”Juligen”. Därefter dyker Elvis Presley och ”Blue Christmas” upp.

Sen går det trögt.

Någon föreslår lite på skämt 220 Volt ”Heavy Christmas” eller The Krixhjälters ”A Krixmas Karol”. Då har det strax spårat ur och projektet rinner ut i sanden. Som vanligt.

Tills någon förslår Phil Spectors julskiva. Julskivornas heliga kossa. Den är väl ändå rätt bra? Sägs det.

Så lagom till julen förra året köpte jag mig skivan som skulle motbevisa min tes att det inte finns några bra julskivor.

Så rätt jag hade.

Det finns inga bra julskivor.

För även om jag kan tycka att låtar som ”White Christmas”, ”Frosty the Snowman”, ”Rudolph the Red Nosed Reindeer” eller ”Winter Wonderland” är förhållandevis bra när de framförs i Phil Spectors arrangemang av Darlene Love, The Ronettes, The Crystals och Bob B. Soxx and The Blue Jeans, så är det ett ganska långt steg till att kalla dem bra. Det är liksom fortfarande samma tråkiga låtar.

Allra värst blir det i den avslutande instrumentala versionen av ”Silent Night” när herr Spector själv tycker att det är en bra idé att önska oss god jul och tacka för att vi tog oss tid att lyssna. Då är jag mest glad att pick-iupen strax lämnar vinylen och att tystnad råder i hemmet igen.

Som julskiva är ”Phil Spector's Christmas Album” nära nog en sensation, men det säger i sig ingenting. Jag har fortfarande inte hört någon bra julskiva.

Under nästa år ska jag försöka hitta Stevie Wonders julinspelningar eller någon av James Browns. Det kanske kan ändra min uppfattning. Tillsvidare hävdar jag att tesen håller.

Det finns inga bra julskivor.