Kan en samling med överblivet material och alternativa versioner fungera som en bra introduktion till ett band?

Ja, och när The Walkabouts samlar ihop sånt material som spelats in mellan 1995 och 2001 måste det ges ut på en dubbel. Det är ganska självklart. Chris Eckman och Carla Torgerson är ju tämligen produktiva.

Ta till exempel ”Desierto”. En mycket snygg instrumental sak som var b-sida på ”All for this”-singeln 1996. En febrigt svajande gitarr bär upp melodin tillsammans med orgel. Det är ödesmättat och snyggt. Lägg till det blödande munspelssolot och du har ett passande soundtrack till resan.

Rakt igenom är denna dubbel lika stark som The Walkabouts tidigare skivor varit. Melankolin och de jordnära melodierna – ibland traditionellt amerikanska, ibland molligt europeiska – blir i mötet mellan Eckmans skrovliga röst och Torgersons klara något utöver det vanliga. The Walkabouts håller stadigt en favoritplats i min avdelning för höst- och vintermusik.

Jag undrar vad det är som gör att det här bandet aldrig verkar få den uppmärksamhet de faktiskt förtjänar. The Walkabouts alltid är ett av de mest genuina banden. På skiva efter skiva presenterar de nya storheter. Alltid med känsla.

Den här gången är det låtar som ”Master of none”, ”Cover of darkness”, 22 Pisterpirkko-covern ”Shot Bayo” och ”The Getaway” som har den där uppenbara nerven The Walkabouts kan besätta låtar med. En nerv som gör låtarna omöjliga att motstå. Det blöder, men är oerhört livsbejakande och vackert.

Jag vet att det inte är så, men The Walkabouts borde vara ett måste för alla er som gillar melankoli, alt-country, singer/songwriters och dylikt.

”Drunken Soundracks” är en bra introduktion till ett mycket bra band. Dessutom till fyndpris.