När TLC klev in i min värld var det med en färgglad smällkaramell som hette ”Ain't Too Proud To Beg” hämtad från debutalbumet ”Oooooh… On the TLC Tip”.

Tjejer skulle sjunga i trio då. Men de skulle inte se ut och uppföra sig som T-Boz, Left-Eye och Chilli. Busiga, glada och galna. Girl power långt innan ordet vunnit laga kraft.

Det var den spralliga ohämmade glädjen hämtad ur funken som fick mig att älska TLC. Att de tog ut svängarna mer än några andra. I mitt TLC var Left-Eye centralfigur.

Men TLC har alltid varit mer än Lisas galenskaper. De har alltid gett oss r'n'b med mer att säga. Som en blandad godispåse med pop, hiphop och r'n'b. Det är klart att det gjort dem splittrade. Viljan att tänja på gränserna har gett dem både hits och magplask.

”3D” är på alla sätt och vis en typisk TLC-skiva.

Här finns alla de låttyper vi vant oss vid från trion. Här finns ett nytt allsångsepos i stil med ”Waterfalls” i Rodney Jerkins-producerade ”Turntable”. Här finns en makalös klubbhit som till och med överträffar ”No Scrubs” i Missys och Timbalands produktion ”Dirty Dirty”.

Mest överraskande är att vi får en ny knasig funkfest i ”Quickie” som uppför sig som en yngre syster till Dungeon Familys ”Crooked Booty”. Lika ohämmad som någonsin de tidiga hitsen. Familjen från Stankonia bidrar dessutom i avslutande ”Give It To Me While It's Hot”.

Tyvärr får vi en del som inte är så där riktigt helgjutet. Vilket i och för sig också är som vanligt. The Neptunes har levererat en trist sak i den bleka mellantempolåten ”In Your Arms Tonight”. Allra värst är ”Damaged” från ständige vapendragaren Dallas Austin och T-Boz. En riktigt stinkande fegt gitarrdriven historia som mest påminner mig om Pink. Det blir säkert en superhit. Jag hatar den.

Lyckligtvis är det fler träffar än missar och ”3D” blir ett värdigt sista kapitel i sagan om tre tjejer som vågade ta ut svängarna och vägrade ta skit.