Det är inte varje dag en skiva dimper ner utgiven av en stiftelse. Det är inte heller varje dag artisten i fråga håller till i New York tack vare Konstnärsnämndens ateljétstipendium. Lägg dessutom till att Tobias Bernstrup har bott i Berlin, har gått på Konsthögskolan och utövar sitt konstnärsskap genom animerade videos med egenproducerad musik, interaktiva dataspel och ”uppmärksammade performances”.

Vi snackar alltså arty-arty-varning med pilen i den röda delen av skalan.

Men mina farhågor besannas aldrig. Istället är Re-animate Me en djupdykning in i en av dagens främsta trender: åttiotalssyntpopen. Men det är inte de engelska syntpopikonerna som är Bernstrups främsta ledstjärnor. Istället blir den en timslång resa in i italodiscons värld.

Trannies in the Night kvalar kanske inte in på listan över utslitna låttitlar, men bakom titeln döljer sig, som många gånger på Re-animate Me en melodistark syntpopbagatell.

Ibland blir lånen från syntpophistorien mer tydliga. Och Videodrome är så nära man kan komma Trans-X Living on Video utan att kalla det en cover. I det senare fallet är det helt klart ett rätt medvetet val och Videodrome hamnar faktiskt inte långt bakom föregångaren. En annan favorit är JPEG-boy med textrader som ”JPEG-boy, you’re my only toy / JPEG-boy, I compress you now / JPEG-boy, I erase you now”. Dessutom låter faktiskt trummorna och basgången som plockade från Pet Shop Boys In the Night, men det är nog mest en slump.

Det finns även andra drag på skivan. Polygon Lover flörtar med trance housen (”you can play with my body parts / do anything you want / shoot me up with your laser gun / until I scream in ecstacy / I am your polygonic lover”). Bernstrup lånar inte så lite från Dee D. Jacksons rymddiscoklassiker Automatic Lover, samma låt som Jay-Jay Johanson gjorde en cover av på sitt senaste album. Nylon och titelspåret (ännu en favorit) rör sig också i samma regioner.

Men det finns två problem på Re-animate Me. Det som väger tyngst är att låtmaterialet inte håller riktigt hela vägen. Det finns spår som är för trista för sitt eget bästa. Det andra är, ungefär som hos Jay-Jay, att Tobias Bernstrup inte är någon större sångare. I flera spår fungerar det faktiskt riktigt bra med Bernstrups svengelska röst monotont halvsjungande som motvikt till en poppigt syntstudsande melodislinga. Men när låtmaterialet sviker blir hans röst mest irriterande.

För arty för Andy? Tja, det spelar egentligen ingen roll. För i sina bästa stunder värmer Re-animate Me mitt syntnostalgiska hjärta. Och om du inte kan få nog av Jay-Jay Johansons eller Space Age Baby Janes senaste alster är det här skivan för dig.