Jag är totalt överrumplad. Det var med viss motvilja jag satte den här skivan i spelaren. Förutsättningarna var liksom inte de bästa. Nils Landgren sjungandes ballader. Gäsp!

Jag har aldrig riktigt fastnat för Nils Landgrens röst även om jag uppskattat svänget från Funk Unit. Den är nasal, bräcklig och begränsad. På skivorna med Funk Unit blir jag gladast när någon annan står vid mikrofonen.

Att mitt minne av den förra balladskivan mest framkallar bilder av smör, slisk och trist produktion gjorde inte förväntningarna större.

Jag var helt enkelt inte förberedd på det här.

”Sentimental Journey – Ballads II” är en av de fem bästa skivorna jag lyssnat på hittills i år. Jag ska försöka förklara varför.

Det första genidraget var att ringa Fleshquartet. De har en säregen förmåga att skapa nerv och spänning i allt de petar på. Det är något visst med eras sätt att gnida stråken mot strängarna som framkallar välbehagliga rysningar genom min kropp. Trots att det är en känsla av kall ångest som bäst beskriver stämningarna.

Det andra skickliga valet var att ställa dem mot en jazzkvartett som förutom Landgrens trombon består av Anders Widmarks finurliga och stämningsfulla pianospel, Lars Danielssons livgivande och varma basspel och sist men inte minst Wolfgang Haffners varierade men samtidigt ganska traditionella jazztrummor.

I förgrunden Nils Landgrens röst som allt som oftast är på väg att trasas sönder. Spricka i små sköra bitar.

Resultatet är nära, naket och oerhört vackert.

Låtmaterialet består uteslutande av covers. Från gamla jazzstandards Duke Ellingtons ”In a Sentimental Mood” till mer samtida kompositioner som Stings ”Fragile” som här görs i duett med Rigmor Gustafsson (och om jag skulle sätta odds på chansen att jag skulle erkänna gillande av en Sting-komposition så är de skyhöga).

I sista spåret, en version av ”I Will Survive” som snarare drar tankarna till Cake än Gloria Gaynor, står en allstar-variant av hans Funk Unit för kompet. I första versen är det Esbjörn Svensson och hans Fender Rhodes som står i centrum med mjukt livgivande spel. Under resten av resan turas Magnum Coltrane Price på bas, Robert Östlund på gitarr och Janne Robertsson på trummor om att skina.

En skiva som skapad för en höst med mycket regn. Måtte det komma snart. Ledmotivet är redan här.