Bobby Hughes Combination har spelat in sin skiva ”Nhu Golden Era” i Bergen och skulle således ganska lätt kunna sorteras in i facket märkt med norsk elektronika. Vilket så klart är att göra det lite lätt för sig.

Kombinationen hämtar inspiration från cocktailjazz och agentfilmsmusik från 60- och 70-talet. Uppdaterar det med hjälp av modernare ingredienser som hiphop och kokar en egen soppa. Jag antar att det skulle kunna kallas för lounge av elektronikaexpertisen. Eller elektronisk jazzfunk av mig.

Jag gillar mycket av det jag hör.

Det är snyggt, svängigt och charmigt. Jag gillar särskilt den då och då återkommande kvinnliga sången som får mig att tänka på Nancy Sinatra och 60-talets easy listening. Vokalissor som inte var de mest omfångsrika och tekniskt briljerande, men desto mer personliga.

Tyvärr finns här ett par slöa instrumentala spår som saknar riktning och styrfart. Som trampar på utan att bjuda på mer än bakgrundsljud. Då blir det bara muzak av alltihop. Varuhusmusik utan själ.

Jag föredrar Bobby Hughes Combination när basen får kliva fram och sången får vara med, som i ”Clive the Runner” och ”Karins Kerma”. När det blir mer nattklubb än hiss. Då skapas en spänning mellan musikens olika element som en del av de instrumentala spåren inte alltid klarar att fylla på egen hand (även om det så klart finns undantag, ursvängiga ”Mc Arthurs Break” till exempel).

Jag skulle gissa att ni som liksom jag nästan spelat sönder Koops senaste album ”Waltz for Koop” har en hel del små glädjemämnen att hitta här även om helheten inte är lika stark som hos de svenska konkurrenterna. Kort sagt ”Nhu Golden Era” skulle mått bra av att tappa en halvtimme av de 67 minuterna.