För tio år sedan kom den första volymen i samlingsserien ”Definitivt 50 spänn”. Fyra svenska punkbolag slog påsarna ihop för att göra någon sorts promoskiva med smakprov ur de respektive katalogerna. Ett försök att nå ut till ny publik som slog väl ut.

Under några år i början av 90-talet (som sammanfaller ganska väl med volym ett, två och tre av ”Definitivt”-serien) var den svenskspråkiga punken stor även medialt. Band som Strebers (och senare Dia Psalma), De Lyckliga Kompisarna, Köttgrottorna, Charta 77 och Tuk Tuk Rally fick faktiskt hyggligt med press, släppte någorlunda uppmärksammade skivor och var ute på uppmärksammade turnéer.

Sen dess har det varit ganska tyst om den svenskspråkiga punkscenen. Åtminstone i media. För under ytan har den fortsatt som om inget hänt.

Ta fasta på det där: ”som om inget hänt.”

När det nu är dags för den elfte delen i serien byter den namn och blir ”Definitivt 100 spänn vol 1(1)”. Samlingen har blivit en dubbel, så priset per låt har faktiskt sjunkit med 50 öre.

På skiva nummer ett blandas artister från de fyra skivbolagen Birdnest, Beat Butchers, Ägg Tapes och Sigourney (de två första har varit med sedan starten). Om man ska generalisera lite så handlar det oftast om punk i det rakt Strebers-nedstigande ledet. De flesta i den skolan har jag svårt att säga något positivt om, det är helt enkelt inte min grej.

Oväntat många av artisterna känner jag igen från de tidiga volymerna. Johan Johansson gjorde debut i sammanhanget på volym 2. Här bjuder han på en av denna årgångs höjpunkter i svängiga skurk-rockaren ”(gör mig) dum”.

Jag är helt säker på att Charta 77 aldrig lät så bra då som de gör nu i ”Frihet II” (hämtad från kommande albumet). I en ganska primitiv produktion skramlar och skakar de ur sig en punkrocklåt som faktiskt är riktigt bra. Det är en liten skräll. Jag har aldrig tidigare hittat något med ett av scenens flaggskepp som jag gillat.

Gamla trotjänarna i Köttgrottorna överraskar också lite i baktaktiga ”Sagan om de II tornen” (jo, det finns lite passningar till Tolkien i texten). Tyvärr har jag problem att uppskatta delar av låten, framförallt en del av körarrangemangen.

Det återuppståndna Strebers finns också representerade i form av en metallinfluerad liveversion av ”Betongbarn” hämtad från turnén förra året.

Att jag tycker att Robert Johnson and Punchdrunks surfstänkare ”Drums Fell Off the Cliff” från samlingen ”The Birdnest Years” är skivans verkliga höjdpunkt förvånar kanske inte särskilt mycket för den som redan läst recensionen av nämnda samling.

Mart Hällgren från saligen avsomnade DLK finns förresten också med i sällskapet. Här med någorlunda nya konstellationen Ubba. Visst påminner det lite om gamla DLK, men det är nog mest Marts rösts fel. Den stökiga ”Logik” som snyggt blandar rock'n'roll med trallpunk hör hur som helst till en av de fem bästa låtarna här.

Kan inte nån hjälpa Dick Lundberg och Hjalle & Heavy (här i bedrövliga Mimikry) att försvinna in i glömskan?

Så, över till CD nummer två, som går under namnet ”Definitivt demo”. 21 låtar från både färska band och sådana som varit med ett tag utan att nå utanför egenutgivna skivor och demokassetter.

Lite för mig oväntat känner jag igen en handfull av gruppernas namn och ett par av låtarna har jag hört tidigare.

Precis som på huvudskivan handlar det här huvudsakligen om Strebers-punk. Precis som i fallet med huvudskivan är det de låtar som viker av från mittlinjen som tilltalar mig mest. Vi tar dem i den ordning de finns på skivan.

Jag gillar Sengaijas mangliga hc möter metal. Föreställ dig ett möte mellan Breach och Tom Morello med svensk sång så närmar du dig Sengaijas sound. Brutalt och bra.

Bästa gruppnamn står enmansprojektet TUFF för. ”Daniel Engman, det är han som är TUFF” står det i sleeven. Jag gillar den meningen. Musikaliskt handlar det om hårda programmerade beats (!) och sång som påmminer en aning om Martin Westerstrand i Lok. Ja, TUFF låter lite som Lok – fast ändå helt eget. Lovar gott.

Kapten Kermit bjuder på DLK-doftande trallpunk med inslag av finurliga synthslingor. Glatt, spralligt och tillräckligt kul.

Till skillnad från Kal tycker jag dessutom att JoelBitars ”Ge mig, ge mig, ge mig” är både kul och bra. I det här sällskapet står den ut lite extra mycket och det är möjligt att det kanske gör den lite bättre än den är. Men den gör mig faktiskt glad. Roligare än till exempel en del annan låtsasmusik som sägs vara på riktigt.

Sen måste jag lyfta fram den sista låten, knappt minutlånga ”På spåret” av och med Dionda (toppennamn förresten). Börjar med ett perfekt ”na-na-nana-na”-skanderande och fortsätter sedan att överraska hela vägen till mål med snygga start-stopp och hård bas.

En sista fundering, visst har väl låten ”4 dagar kvar” funnits utgiven förut? Jag kan svära på att jag hört den spelas flitigt för åtskilliga år sedan.

Så hur bra är egentligen den här samlingen då? Inte särskilt, om man ska se till helheten. Här finns alldeles för mycket skitdålig musik. Musik jag aldrig mer vill höra.

Är den värd 100 spänn då? Jo, det är den faktiskt. Här finns tillräckligt många överraskningar för att hundringen inte skall vara bortkastad. Det är ju det sådana här samlingar handlar om egentligen. Att överraska med bra ny musik. Tre fyra fullträffar är egentligen mer än nog. Här finns kanske två fullträffar och fem sex halvträffar, det är ett godkänt betyg.