Stockholmska Zen inleder sin debut med ett nära fem minuter långt intro där de samplat nåt som påminner om Exorsisten. Att det introt inte följs upp av något black/death metalband som sneglat åt Göteborg förvånade mig första gången jag hörde skivan. Vad som följer upp introt sneglar snarare runt tre decennier bakåt i tiden istället, bluesig, psykedelisk rock i ett sakta mak med skönt sväng. Black Sabbath möter Jimi Hendrix ungefär, med en orgel i bakgrunden. Eller varför inte ett mindre psykedeliskt Spritual Beggars.

Alex Hellid (Entombed), som släppt plattan på sitt egna bolag, har producerat. Skivan har en lite speciell ljudbild där framför allt trummorna andas sjuttiotal, något som tilltalar undertecknad. Den tidigare nämnda orgeln har också en ganska tillbakadragen plats i ljudbilden vilket för mig är positivt, då orglar i de här sammanhangen brukar överrösta gitarrerna rätt friskt. Ytterligare en grej som stärker plattan är de lekfulla basgångar som fyller ut riffen. Ett perfekt komplement till gitarren, som ibland kan bli lite tunn när det som i det här fallet handlar om en trio.

”No IOU’s” drar upp tempot lite, men förvänta er ingen munter bit, textraden ”I wasn’t needed anyway” repeteras alldeles för många gånger för att man skall kunna undvika den. Återigen vill jag ge en eloge till trummorna, som visar en vilja att fylla ut kompet på ett fantastiskt vis och rent stilmässigt påminner lite om Johan Maelstrom i The Peepshows på plattan ”Today We Kill, Tomorrow We Die”. Inte helt fel må jag säga.

Sedan händer nåt med plattan. Farten dras ner och skivan blir mer psykedelisk än svängig. ”In the shade” får mig att tänka på Thåströms ”Hjärter dam”, varför vet jag inte, men det säger nåt om tempot. Några höjdpunkter nås, riffet i ”Soulcollector” i kombinationen med basen är ljuv musik för mina öron, men på det hela känns låtarna mer anonyma.

Zen svänger stundtals på riktigt fint, men tyvärr håller inte alla låtar riktigt, även om receptet med att börja lugnt för att sedan vandra ut i crescendo-aktiga slutspurtar säkert kan funka hur bra som helst på en svettig klubb. I slutändan blir det ett skönt sväng för stunden som tyvärr inte fastnar.