Vi har lite otalt med varandra, jag och Kenny. För något år sedan hade jag köpt biljett till Kenny Bobiens spelning på Sturecompagniet. Han ställde in i sista stund. Istället fick jag ex-frun Su Su.

Inte riktigt samma lika.

När jag fick reda på att Kenny skulle komma till Lydmars årliga klubbmusikspektakel stod jag förstås längst fram i kön. Jodå, jag var helt inställd på att han skulle svika mig den här gången också. Den här gången drog jag med mig dagensskiva-David som moraliskt krisstöd ifall det skulle bli så.

Först ut under kvällen var svenska S.U.M.O. som faktiskt spelar skiten ur Lydmar. Det blir en timslång nonstop houseorgie med tunga Masters at Work-vibbar. Fyra killar som får till organisk, hårdsvängande house med gitarr, keyboard, musikmaskin och ett rejält percussionset. Klart värt att hålla ögonen öppna efter dem.

Näst på tur stod kritikerfavoriten Norma Jean Bell, jazzsaxofonisten som fått till en houseskiva med Moodymans hjälp. Själv tyckte jag faktiskt att hennes skiva är rätt trist och spelningen ändrar inte det omdömet. Första halvan är faktiskt olidligt trist med ett par långa meningslösa saker, trist groove, inget liv i basen och lite väl mycket jazzwailande i saxsolona.

Det som faktiskt räddar Norma-spelningen från att inte helt gå i sank är den avslutande, sisådär tjugo minuter långa, ”I'm the Baddest Bitch”. Med sin syntetiska kontrabasslinga och ett hejdlöst sväng funkar det faktiskt över förväntan.

Men egentligen spelar det ingen roll. Det här är inte Norma Jeans kväll. Det är inte S.U.M.O:s kväll. Den här kvällen tillhör Kenny Bobien.

Sisådär halv två på natten kliver han på och kör den svängigaste singbackspelning jag någonsin sett. Det är gospel. Det är house. Det är förbannat satans bra. Det är kärlek i hela lokalen. Det är helt osannolikt.

Att få höra ”Father” och ”Rise Above the Storm” live går inte att beskriva med ord. Under den drygt timslånga konserten får vi inte höra ”Dance For Life”. Och jag har nog inte varit på en konsert på länge där tekniken strulat lika mycket. Men jag bryr mig inte. Det verkar inte någon annan göra heller. När ljudet försvinner fortsätter publiken klappa. Hålla takten. Hålla festen vid liv.

Idag var en av de gråaste och eländigaste dagarna på väldigt länge. Watch me not care. Jag har bara sol hos mig. Kenny Bobien har en av soulvärldens bästa röster och jag kommer att bära den, och den här spelningen, med mig väldigt länge. Nog med sol för att hålla ganska många gråsjaskiga dagar framåt. Jag tror att alla skulle vara lite lyckligare om de släppte in Kenny Bobien i sina liv. Jag tror att David håller med mig.

Allt är förlåtet, Kenny. Det är du och jag igen.

Jag tror jag är klar nu. Jag kan nog dö nu.

Det här var fanimej en av de bästa spelningar jag någonsin sett.