När jag sent omsider upptäckte Rae & Christians Sleepwalking i början av året, ville jag stöka om i min lista över årets bästa skivor. Den skulle utan tvekan platsat bland mina tjugo.

På ett sätt är det väl svårt att misslyckas när gästlistan innehåller namn som Bobby Womack, Kate Rogers, The Pharcyde och The Congos. Med bredd och djup i musiken är Sleepwalking en riktigt angenäm bekantskap.

När det nu är dags för nästa skiva från duon kände de uppenbarligen att de inte ville jobba speciellt hårt. Så vad gör man då om man vill kräma ut några extra kronor utan att göra något själv? Man ger ut en skiva där man samlar andras remixer av egna låtar, förstås. Det är också precis vad Nocturnal Activity är.

Å ena sidan skulle jag helt kunna bortse från originalversionerna och tycka till bara om remixerna. Men det är svårt att inte dra paralleller mellan skivorna, speciellt som det är i princip hela Sleepwalking som fått sig en remixomgång. Därför blir det helt enkelt bara att slänga in båda skivorna i ringen och se vem som håller längst. Sagt och gjort. Gonggongen ringer.

Vai viver a vida och Trailing in the Wake var två rätt anonyma spår på Sleepwalking. På NA får den förstnämnda vara med två gånger. Båda versionerna är bättre än originalet, speciellt bossavibbarna i Tom and Joyce 80's Funk Remix-versionen. Trailing in the Wake skiljer sig inte lika mycket, men blir ändå snäppet bättre än originalet. Två poäng till NA.

I andra ronden får remixen av Ready to Roll får mer liv tack vare en enveten, funkig syntslinga. En poäng till.

Världens bästa Pharcyde är med på två spår. Groove Armada lyckas inte riktigt få till sin Country House Remix. Desto bättre lyckas Nextmen när de ger sig an It Aint' Nothing. Benhårt svängig jazzhiphop som Nextmen är så förbaskat bra på. Fyra – ett till NA.

Men just som det verkar som om Sleepwalking hänger på repen kommer andra andningen. Gästspelet från Siron i Salvation är smått magisk blåtimmeselectronica på Sleepwalking. Remixen är faktiskt skivans största besvikelse. Fyra – två.

I tredje ronden blir kampen jämn när tungviktarna The Congos och, framförallt, Bobby Womack stiger in i ringen. Tillsammans med Bobby Womack får Rae & Christian till en alldeles fantastisk version av Harold Melvin & The Blue Notes Wake Up Everybody, helt i klass med originalet. Musiken låter mer ödesmättad, mer desperat när Bobby pressar sin röst till det yttersta.

Rae & Christian står själva för remixen och vänder upp och ner på allt genom att göra en minst lika bra version, fast den här gången blir det nästan solskensdränkt jeepmusik. En intressant kontrast till texten.

Samma omvandling genomgår Hold Us Down, fast åt andra hållet. I sin originalversion är det varm soul med en vemodig stråkslinga som ackompanjemang. I remixen rivs alla skyddande lager ner till dubbens vansinnesvärld bort och musiken borrar sig långt ner i myllan. De här fyra låtarna är bättre än i princip allt som släppts i år, men jag tycker ändå originalen är snäppet bättre. Fyra – fyra.

I fjärde ronden kliver Bobby Womack åter in. Den här gången med Get a Life. Originalversionen är tungfotad Soul II Soul-soul, medan versionen på NA enbart har Bobby och en gitarr. Förbannat bra båda två. Ronden blir oavgjord. Fem – fem.

I femte ronden kommer så avgörandet när en mina nyaste förälskelser, Kate Rogers, äntrar scenen. Atjazz remix är behagligt varm jazz, men originalet är så satans vackert att det inte går att göra det bättre. Tror jag. Fem – sex.

Dessutom är ett av de bästa spåren från Sleepwalking inte med på NA: Blazing the Crop med sin DJ Premier-jazziga produktion. Istället får vi Flashlight, riktigt bra den också, men inte lika svängig.

När ljusen släcks ner har Sleepwalking vunnit på TKO, men det är inte mycket som skiljer. En bra skiva har ynglat av sig en nästan lika stark remixskiva. Det är inte ofta det händer. Vilken ska du köpa? Frågar du mig: båda.

Jag hoppas att nästa riktiga skiva inte dröjer allt för länge.