Jag har svårt att inte tänka tankarna: ”casha in” och ”fylla kontraktet” när jag lyssnar på och tittar på ”This is the Remix”.

Det är en nästintill obeskrivligt ful skiva (jo, det har betydelse). Kanske är det en avlägsen släkting till Knowles-klanen som fått uppdraget för att kunna lägga ett Destiny's Child-omslag i portfolion. Å andra sidan, med det här resultatet blir det nog inga fler jobb för Alice V. Butts.

Men musikaliskt börjar det bra. Wyclef Jeans remix av ”No, No, No” är en klassiker och på sätt och vis den remix som startade Destiny's Childs resa mot toppen. Jag är svag för The Neptunes omarbetning av ”Emotions” mot ett tydligare jazzgroove. Rockwilders mjukare och långsammare remix av ”Bootylicious” svänger också bra (även om originalet är bättre).

Timbaland tar ”Say My Name” på en sen natts elektroknarktripp. Det är här det börjar gå snett. Jag älskar Timbaland, så förstå mig rätt nu. Men ytterligare en temposänkning i rad får mig att börja ana oråd. Remixen känns dessutom som lite av ett vänsterhandjobb. Den saknar Tims vanliga intensitet och närvaro.

Sen följer ett parti som helst borde falla i glömska. Jag låter det göra så.

Jag vaknar till vid ”Survivor” som i stort är orörd, det tydligaste som hänt med den är att Da Brat lagt en rap på den. Funkar alltså. Därefter följer ”Independent Women” i den mer knasiga än lyckade ”Part II”-versionen. Jag hade nog hellre sluppit höra den och tappar lusten att lyssna igen.

Därefter bjuds några nattklubbsanpassade och tämligen intetsägande remixar innan det är dags för skivans utropstecken och glada överraskning. Michelle Williams solonummer.

”Heard A Word” listas i och för sig som bonusspår och är säkert mest tänkt som ett smakprov från Michelles kommande soloalbum ”My Heart To Yours”. Ett smart marknadsföringsdrag. Men mest en låt som i den här samlingen faktiskt står ut ordentligt. Michelle går på egen hand mot ett mer organiskt sound och landar någonstans mellan Macy Gray och Angie Stone. Vore det inte för den bedrövliga saxofonslingan skulle jag blivit knockad på riktigt.

Mest av allt känns den här samlingen ganska omotiverad och jag är ganska säker på att vi får se en riktig ”Best of Destiny's Child” redan till julhandeln. Efter det är förmodligen kontraktet med Sony fyllt och Beyonce kan flyga solo. Gissningsvis förenas Michelle, Kelly, La Tavia och La Toya i The Real Destiny's Child något år senare för att turnera på nattklubbar världen över.

Det var kul så länge det varade.