Alla som har ett förhållande vet att båda inte alltid kan bestämma.

I vissa förhållanden turas man om att svinga ordförandeklubban när besluten ska fattas, och i andra har diktatur, alternativt upplyst despoti införts. Tillfällig eller permanent.

Den 1 augusti i fjol skulle sista slängen av stugan målas. Dessutom skulle det huggas ved. Vedskjulet och huggkubben ligger en bit upp i backen – lite längre från havet. Där hamnade jag och yxan. Maria tog hand om penslarna och blev kvar vid stugan.

Var den batteridrivna, och tillika bärbara radion hamnade kanske inte är så svårt att gissa … Röstresultatet 1-1 och en släng av kvinnlig, upplyst despoti fällde avgörandet.

Det enda jag hörde av Catti Brandelius sommarprogram var gissningsvis fem minuter, då det torkades svett och dracks saft nere vid stugan. Jag fick höra desto mer om hur bra programmet var efteråt. Att hon spelade demoversioner av Miss Universum-låtar. Att hon var hysteriskt rolig. Att …

Plåster på såren, eller salt i desamma.

Som tur är finns programmet, minus musiken, utlagt på nätet, så att även vi som inte hade tillgång till radio får chansen att höra vad som ligger bakom låten Ellen Key och gyllene ordstäv som ”Tiga är bajs och tala är diamant”.

Catti Brandelius förvandlas till Miss Universum när tiaran åker på. Ett alter ego som medvetet provocerar och utmanar konventioner, traditioner och könsroller. En slags arty feminist på korståg. Man kan inte annat än gilla det. Eller, man borde inte kunna annat än att gilla det.

Gränsen mellan Doktor Kosmos och Miss Universum är som bekant inte alldeles lätt att urskilja. Miss Universum är med på senaste DK-plattan trots den tänkta musikaliska skilsmässan, och vilka backar upp henne på det första solosläppet om inte den bättre(?) hälften Uje Brandelius (a.k.a. den gode Doktor Kosmos himself) bakom tangenterna, och Henrik Svensson (Den Nye) som släppt trumstockarna och axlat gitarren.

Under de första lyssningarna tänkte jag att det varit bättre om knas-Kal hade fått plattan av redaktör Hamberg. Kal lyssnar på mer knasig musik än jag och borde vara bättre på att avgöra om det är bra knas eller inte. Så här efter några dagars intensiv bekantskap med låttrion är jag glad att jag blev den utvalde. De har redan bjudit på mer allsång, glada skratt och diskussioner än det mesta som släppts hittills i år.

På tunnelbanan, Ellen Key och Ah – det är konsten utspelar sig i samma charmiga gränsland mellan allvar, trams, på låtsas och på riktigt som Doktor Kosmos verkar. Musikaliskt är det inga sjumilakliv från deras lite äldre plattor.

Enkelt, plinkigt och plonkigt.

Texterna kan avfärdas som trams om man inte bryr sig om att lyssna och koppla på hjärnan och associationsförmågan.

Titelspåret På tunnelbanan är minst bra. Minst låt och minst bra, men inte dålig. Till ett klassiskt Casio-komp, komplett med förprogrammerade bossa/cha-cha-rytmer, avverkas ansikten i en tunnelbanevagn och bildar tillsammans ett grått, men färgglatt vardagskollage av anonymitet.

Ellen Key är i brist på bättre ord synthsvängig. I botten ligger en groovig basgång som varit soundtracket till mina drömmar de senaste nätterna. Det hela toppas med den klistriga refrängen och ett solo där Uje visar en gång för alla varför ”synthen är det känsligaste instrumentet”.

Jag bor i en burk i ett miljonprogram
I ett hus som är ritat av en rubbad man
Människor är staplade som sillar i en burk
Det är några svenskar och en och annan turk

På min ena sida min man som snarkar
Jag kan inte höra mina egna tankar
På min andra sida min unges skrik
Jag kan inte sova, jag får panik

Detta var inte vad Ellen Key, Ellen Key tänkte sig

Avslutande Ah – det är konsten inleds med We're Not Gonna Take It-trummor (Casio-trummor förstås) och får ett ruskigt driv i refrängen, som otäckt nog är ännu klistrigare än ”Ellen Key” om det nu är möjligt. Dessutom är den sanslöst rolig när konstfackutbildade Catti leker sitt fint med konsten.

Konsten ska komma när du befaller
Konsten ska helst starta kravaller
Den ska vara ädel när du är banal
Och den ska ha ett vackert skal

Du kryper för pöbeln och för intendenten
Ah – det är konsten

Ah – det är konsten

Ep:n bjuder även på videoversioner av alla låtarna. Inget avancerat men de ger i alla fall musiken en kuliss. Ah – det är konsten är klart bäst även om det är kul att se Juno Brandelius åka barnvagn i Bredäng i Ellen Key.

Familjen Kosmos har förgrenat sig. Det tackar vi för eftersom det ger oss mer musik.

2002 är ett härligt år. Även musikaliskt.