Teenage Fanclub har gått lite på tomgång på sistone. Inte dåligt, men inte riktigt bra heller. Lite oengagerat. Trodde faktiskt inte det skulle ta sig något mer. Förvånad blev jag när Jad Fair (från Half-Japanese) klev in och revitaliserade alltihop. Teenage Fanclub fick koncentrera sig på musiken och sången (både röst och text) togs över helt av Jad.

Fancluben har jobbat med Jad tidigare när han spelade in med The Pastels och Jad har dessutom gjort ett omslag till dem för singeln ”Everything flows”.

Jag tänker på Lou Reed när Jad sjunger. Särskilt i ”I feel fine” som leder tankarna till ”Perfect day”. Egentligen i ingenting annat än tonationen, men ändå väldigt tydligt. Halvt talat, halvt sjunget. Nära.

Texterna har, vid åtminstone en första anblick, en nonsens-karaktär. Han sjunger om Frankenstein, Dracula, och tigrar men hela tiden om kärlek. Till livet ibland, men mest till kvinnor.

”I'd let Godzilla step on my head
and I'd let a mummy chase me around and throw me in a dungeon
I'd let space aliens perform an autopsy on me
If I could just be near to you
I'd let Dracula drink my blood
I'd let a zombie eat my arm
I'd let Frankenstein punch me in the stumock
Just if I can be near”
(från ”Near to you”)

Men han håller ihop det väl och det funkar. Nonsens makes sense.

För mig är problemet med skivan att jag inte håller ut till det tolvte spåret, tröttnar gör jag inte, men jag tappar intresset. Men det spelar inte så stor roll. Jag har fått min dos redan innan och känner lite fånigt att livet är mysigt och bra.