Wow. Det var verkligen det första jag kom att tänka när Beverley Knights debut damp ner i mitt knä. Wow.

Who I Am är nämligen förpackad i det snyggaste cd-konvolut jag sett sedan Pet Shop Boys Very. Formatet är annorlunda. Det är stort som ett liggande vykort i hård kartong. Omslaget går att fälla upp som ett dragspel och det blir då fem liggande vykort brett, om ni förstår. Varje vykort är perforerat, så det går att ta loss dem. Det är i och för sig rätt dumt för då faller omslaget i bitar, men det är en annan historia.

Cd-boken är fylld med bilder på Beverley. Snygga, fantastiskt skarpa bilder som är sådär riktigt reklambyråsnygga. Det här är verkligen ett cd-konvolut jag verkligen gillar att bara sitta och titta på. Hålla i. Förmodligen är det bara en begränsad utgåva som ser ut så här, men om du får för dig att köpa Who I Am är det den här utgåvan du ska ha tag i.

Ni som varit uppmärksamma märker att jag fyra stycken in i recensionen ännu inte sagt något om varken låtarna, produktionen eller Beverleys röst. Det beror på att vi då kommer till den mindre roliga delen av Who I Am. Ville jag vara elak skulle jag säga att det här är ett extremt desperat försök från EMI:s sida att få folk att glömma att det här på det hela taget är en rätt anonym historia. Men sådan är inte jag.

Beverley har en bra röst. Inget snack om saken. En röst som gett henne en plats som bakgrundssångerska hos Jamiroquai. Som nästan alla soulskivor nuförtiden är ytan på musiken lika knivskarp som bilderna på konvolutet. Men samtidigt är hennes röst rätt anonym, som att det skiner igenom att hon faktiskt är körsångerska i grunden. Att ett antal Jamiroquai-spelningar står listade i konvolutet gör inte att den kopplingen blir mindre påtaglig. Även om den sista spelningen verkar ha gått av stapeln en dryg vecka innan skivan släpptes i Sverige. Då är det lätt att glömma att fröken Knight faktiskt har en skiva bakom sig.

Det mesta på Who I Am är soul som britter brukar göra den. Rätt trist, alltså. Inledande Get Up! låter exempelvis som ett ratat spår från Kelis debut. Shoulda Woulda Coulda är byggt på bästa radiomanér med lite snygga gitarrer, lite diskret scratch, orgel och tråkigt komp. I Same (As I Ever Was) kommer helt plötsligt en funkgitarr in och wackawackar sig fram i bakgrunden utan att det ens blir lite svänigt.

Men när Beverley lägger alla världserövringstankar åt sidan och skalar ner musiken blir det riktigt trevligt, om än inte glödhett. Shape of You och Fallen Soldier får mig att tänka på Angie Stone med sin stora soul i litet format. Sedan har jag faktiskt också fallit för Gold, en soulballad av rätt klasiskt snitt, och Philly-mixen av Shoulda Woulda Coulda. Då känns det som att det faktiskt finns något som brinner under den fernissade produktionsytan. Som att Beverley faktiskt finns på riktigt.

Men mest av allt tänker jag bara på att det är ett attans snyggt cd-konvolut.