Exodus är ett rutinerat gäng i thrash metals tjänst. Trots att de det senaste decenniet varit ganska inaktiva är de ändå veteraner inom thrashen. Frågan var om någon egentligen trodde på någon fortsättning när sångaren Paul Baloff trillade av pinn för några år sen, men nu ligger en färsk Exodusplatta på skivdiskarna.

Brorsan var hemma för några dagar sedan och jag slängde på ”Tempo of the Damned”, mest för att göra honom uppmärksam på den trevliga produktionen och då framförallt gitarrljudet. Resultatet blev en helt ställd lillebror, som vanligtvis lyssnar mest på postrock, ”singasonga” och konstiga lo-fihistorier. ”Är detta nytt”, frågade han följt av ett ”görs sånt här än?”.

Nu bör det väl understrykas att Exodus inte direkt ger oss den mest nyskapande musiken den här sidan 1983, men att det ändå handlar om skitbra Bay Area-thrashmetal. The way it was intended, liksom.

Riffen staplas på varandra och vill aldrig ta slut verkar det som. Pigga trummor och allt inbyggt i en snygg produktion, där alla instrument framkommer finfint i ljudbilden, gör ”Tempo of the Damned” till en mycket trevlig bekantskap. Möjligtvis blir låtarna lite för långa och solona lite för många, men det är nog min enda invändning.

Personligen gillar jag nog de långsammare låtarna bäst, de som istället för full attack manar till ett schysst gung och groove. Men resten hamnar inte långt efter.

Lyriken är en annan grej som jag sitter och gottar mig åt. Inte för själva innehållets skull, även om jag anar kritik mot hemlandet USA på flera punkter, vilket alltid är välkommet. Men mest för de många ordlekarna som presenteras i titlar som ”Scar Spangled Banner” och ”War is my shepherd” och i ord som ”hateriot”, i jämförelse med ”patriot”, och ”crucifucked”, i jämförelse med ”crucified”. Måhända lite infantilt, men jag gillar det.

Ärligt talat avfärdade jag faktiskt alla hyllningar av skivan från skribenter med några fler år på nacken än mig själv som enbart nostalgiska tillbakablickar på en svunnen tid. Efter ett tag med skivan står det klart att så verkligen inte är fallet. Snarare visar ”Tempo of the Damned” att thrash metal fortfarande är vid god vigör.