En snabbkoll av dagensskiva.com:s 130 gästrecensioner visar att 108 av dessa skrivits av män och 22 st av kvinnor. Av dessa kvinnor har 4 st recenserat andra kvinnor samt 2 st band med kvinnor i. Av männen har 3 st recenserat kvinnliga artister samt 4 st band med kvinnor i.

Jag säger grattis till Billie Ray Martin, the Shirelles, Christina Bergmark, Lisa Nighswander, Karin Dreijer, P.J. Harvey, the Shangri-Las, Carmen Mc Rae, Alanis Morrisette, Cyndi Lauper, Rah Digga. (Om jag glömt någon ber jag om ursäkt, men när nu klockan närmar sig tolvslaget och deadline, fick jag ge avkall på den sista statistiken).

Detta skriver jag inte för att racka ned på dagensskiva.com:s könspolitiska engagemang, även om den egna redaktionen endast har en kvinnlig medarbetare. Mina manliga kollegor i Doktor Kosmos, Den Nye och Stålispojken som också recenserat här skrev t ex inte heller om kvinnliga artister.

Jag skriver det bara för att visa hur lätt det är att misströsta.

Klaga går ju, men då får man ju också se till att dra sitt strå till stacken. Jag grävde djupt i mina egna vinylbackar och mitt bland kvinnliga förebilder som Alice Babs, Edith Piaf och Nina Simone hittade jag guldkornet jag sökte. Vännen i nöden. Trösten i skivbacken: Barbara Lynn.

Barbara Lynn Ozen är en vänsterhänt gitarrvirtuos, sångare och låtskrivare. Hon debuterade redan som tjugoåring, med albumet You'll Lose a Good Thing 1962 (Jamie Records). Något som inte går att höra på den mogna, djupa röst som tränger igenom när pickupen möter vinylen.

Titelspåret som blev en hit andas den livsvisdom och styrka som endast en kompromisslös ung kvinna kan uppbåda när hon blir sviken. Barbara Lynns man har varit ute och vänslats i för många höstackar och istället för att gråta ögonen ur sig konstaterar hon frankt: ”If you should lose me, you'll lose a good thing.” Och alla som lyssnar förstår att hon har helt rätt.

Hennes röst är enkel och raffinerad på en gång precis som resten av sättningen och arrangemanget.

Med ett piano, enkla trummor, en bas och Barbara Lynns gitarr serveras musiken i liten skala, medan låtarna i sig själva är så bra att det efteråt känns som om man hört dem i stora orkestersättningar.

Här finns även de ofta rätt dominerande saxofonerna som i bästa fall är smäktande och på vissa spår som den enerverande låten ”Dina and Petrina” mest är smöriga. Detta är också skivans mest irriterande spår, som trots sin klämkäckhet handlar om vänskap mellan två flickor: ”where there's one there's the other, but don't worry they won't go further”

Njuter gör jag dock när Barbra Lynn tar fram sin allra mest bluesiga sida som i den sexiga You Don't Have to Go där det suggestiva kompet perfekt ramar in känslan av återhållen åtrå.

Även den något snabbare Second Fiddle Girl (”You know I love you / Do anything you want me to /
But in this case / I won't be a second fiddle girl”) tillhör favoriterna på detta album.

Allt handlar inte om sviken kärlek, åtrå och kvinnlig självuppbyggelse. Den låt som fick mig att välja plattan för denna recension från första början och den som verkligen tröstar mig de dagar när det stått någonstans att ”Doktor Kosmos är ett gäng killar från Gävle” är den samtidigt hoppfulla och uppgivna låten Give Me a Break.

Barbara Lynns djupa röst sjunger vädjande till den som vill lyssna och som tröst för alla försummade musikersystrar:

All I need
is just a break
And I'm sure that's no mistake
Won't somebody please give me a break.

All I want, all I want
In this wide world
Is to be somebody
And not a lonely girl
Won't somebody please give me a break

Everybody told me that I had talent
and ”just wait, your times will come”
And all I did was waited
But those we're the words from everyone
And now I know, yes I know
My break is here
And I'll just wait and have no fear
Won't somebody please give me a break

Ge Barbara Lynn och varandra en chans!

Systerskap!