”DJ-Kicks”, ja namnet på skivan leder instinktivt tankarna till en mixskiva, ett DJ-set. Särskilt som låtlistan är fylld av olika artister. Men, det visar sig vara en ganska orättvis beskrivning. Eller åtminstone en inte särskilt träffande.

Vikter Duplaix är inte den sortens DJ som drar ut låtar och mixar dem i varandra. Nej, han låter varje låt få sitt eget spelrum och knyter istället ihop dem med olika ljudsnuttar och vocoderprat (vill man vara på surt humör kan man tycka att det blir lite väl många vocoder-bryggor och att de förstör låtarna). Känslan blir mer lik en bland-CD med favoritlåtar än ett set för dansgolvet. Lite som ”Planet Groove” eller ”Back to Mine”-serierna.

Herr Duplaix bryr sig inte heller om att gräva fram låtar ur de mest välgömda vinylbackarna. Istället gör han ett eklektiskt val där, vågar jag nästan lova, de flesta som är det minsta intresserade av att kliva upp på ett dansgolv känner igen åtminstone ett par artister eller låtar. Det är smart. Riktigt smart.

Det finns ett par drag som de flesta låtarna har gemensamt, förutom det redan nämnda dansgolvet. Först och främst är det jazz. Så gott som alla låtarna har drag av jazzens mest dansanta ådra. Sen finns så klart gott om mer moderna beats. Svängiga brutna beats. Om det sen drar åt house-hållet som under större delen av selektionen eller hiphop-hållet som under avslutningen – tja, det kan kvitta lika.

Första gången jag lyssnade igenom skivan tyckte jag att det mesta lät likadant. Trots att det inte krävs någon djupare studie för att konstatera att det är ganska långt mellan Waiwans djupa house, Shawn Lees söta pop och De La Souls glada hiphop. Satta i det här sammanhanget fungerar de utmärkt tillsammans.

Just nu gillar jag det latinsvängiga och organiskt jazziga mittpartiet av skivan bäst. Från Mandrakes ”Berimbau” via Mr Hermanos discobomb ”Free As the Morning Sun” till Hoppers mer latinhousiga ”Welcome to the World”. Skulle någon utsätta ett dansgolv för de låtarna och jag var i lokalen skulle jag förmodligen förvandlas till en våt pöl på femton minuter.

Att jag gillar den här skivan som fan, det kanske ni redan har förståt. Trots att jag inte hunnit nämna att ett par gamla favoriter letat sig in i mixen, Spaceks D'Angelo-funkiga ”How Do I Move” är bästa låten från deras fjolårsalbum ”Curvatia” och liverversionen av Erykah Badus ”Bag Lady” är ett riktigt fynd.

Lyckan är ett dansgolv.