Svara på frågan hur Techno Animal låter om du inte hört dem förut. Blev svaret dubinfluerad hiphop byggd på bakgrunder som om de gav ut skivor på Digital Hardcore Recordings? Trodde inte det, men något sånt är det i alla fall.

”The brotherhood of the bomb” är Techno Animals fjärde fullängdare och deras första på Matador. Duon består av Kevin Martin (God) och Justin Broadrick (Godflesh och Napalm Death), de bildades i början av nittiotalet. Techno Animal har rört sig från renare electronica till deras nuvarande stil som mer liknar hiphopen med inlånade MCs. På den här skivan gästar som El-P (Company Flow), Anti Pop Consortium, Vast Arie, Dälek, Rubberoom, Toastie Taylor och Sonic Sum.

Skivan inleds med ”Cruise Mode 101″ och hårt spottad rap över ett trasigt beat som får bashögtalaren att skaka (ja, vad ska den annars göra). Med märken i pannan efter att ha träffats av en rå och sargad ljudvägg sitter jag med ett fånflin på läpparna. Sen lugnar det ner sig några taktslag och ljudbilden blir mer av en skruvad dub. Det är svårt att inte tänka på DHR när jag lyssnar och de har nog ingenting emot det (1998 gjorde de ”The curse of the Golden Vampire” tillsammans med Alec Empire).

Det är bra om än lite enformigt ända fram till ”Piranha” då jag golvas fullständigt igen. Industriell ragga med en basgång som får balanssinnet att ta stryk. Det smäller och smattrar under en ilsken toast som får nackhåret att resa sig. ”Still acting off impulse / Frequently giving abuse”. De krossar allt motstånd och lämnar mig kippande efter andan. Helt galet och fantastiskt bra. I ”Sub species” som följer blir det dub som Einstürzende Neubauten skulle göra det med samplingar som mest liknar en kraftstation på väg att kortsluta.

Sen kommer en transportsträcka till med avslutning i ”Hell” som för tankarna till den svarta hyddan, komplett med baklängestal och demoner.

”The brotherhood of the bomb” känns som en vitamininjektion och ett spastiskt anfall i ett. Jag vet inte om det är bra för mig, men jag gillar det.