När Kelis dök upp med sitt yviga blå hår för ett par år sedan kändes hon som en skön motbild till r’n’b-slicket. – Jag hatar dig! skrek hon, kastade möbler och satte ett skadeglatt flin i ansiktet på alla som någon gång blivit svikna.

Och Kelis spelning på Hultsfred 2000 var så bra att jag var säker på att hon skulle ha tagit ett steg till vid det här laget. Tyvärr föll min övertygelse redan vid första lyssningen av ”Wanderland”. Utvecklingen från ”Kaleidoscope” är inte alls så stor som jag hade trott och hoppats. Efterhand har jag börjat gilla ett par låtar, till exempel ”Daddy” som har en catchy refräng och ”Shooting stars”, där Kelis låter sin fylliga soulröst komma ut i full frihet. Men ”Get even” låter mest som ett pinsamt försök att följa upp den asschyssta ”I hate you so much right now” och i ”Perfect day” får Kelis ”hjälp” av No Doubt med att göra någon sorts tafflig funkrock.

I de flesta andra låtarna är det nog mest producentparet The Neptunes skelettartade sound som hindrar mig från att höra och uppskatta Kelis. The Neptunes har mer än präglat Kelis som artist, det förstår jag inte minst efter att ha hört deras egen skiva. Det syntetiska och sparsmakade soundet är förvisso originellt, men nu börjar jag längta efter mer. Produktionen känns som en skiss till något som skulle kunna bli väldigt bra, men som är långt ifrån färdigt. Kelis sjunger med liv och lust, låtarna är ofta rätt ok. Men ljudbilden matchar inte alls hennes blodfulla röst. Det är för många hål där det borde funnits musik.

Kal och jag diskuterade nyligen ”icke-sound” och ”musikalisk minimalism på bekostnad av kvalitet”. Jag hävdar att framför allt den amerikanska svarta musiken drar åt det hållet och han hade en liknande upplevelse av Dilated Peoples skiva häromsistens. Jag kanske överanalyserar, men blir inte looparna kortare och kortare? Harmonierna färre och färre? Händer det inte mindre och mindre i notbladen hela tiden? Det är min känsla i alla fall och jag gillar den inte.

Om de inte går skilda vägar hoppas jag nästa platta med Kelis/Neptunes innehåller fler toner och fylligare ljudbild, annars måste jag sortera henne i facket ”Dagsländor” och det vore synd på så rara ärter.