Jag är faktiskt inte ett dugg överraskad av ”My Show”. Ändå har jag verkligen försökt förstå varför Carola valt att spela in det här. Jo, jag har också läst att hon ville göra en popskiva igen. Men, jag kan inte tro att det var den här skivan hon ville göra. Carola är en av Sveriges tio mest välkända artister. Hennes kalender är fulltecknad av engagemang som hon mer eller mindre kan handplocka. Hon behöver inte göra något hon inte vill för att stanna i rampljuset eller för att tjäna brödfödan. Hon har också flera gånger visat att hon faktiskt gör precis det hon känner för, som julskivan från ifjol, som skivan med andliga sånger. Men, varför i hela världen har hon spelat in det här?

”My Show” är i stora delar allt annat än Carolas show. Nej, det här är mer en uppvisning från ett par svenska producentteam. Jag har valt att lyssna på skivan utifrån de premisserna och på så vis delat in den i två huvuddelar och två bonusspår. Först kommer den del av skivan som signerats producent- och låtskrivarkonstellationen Murlyn (Backstreet Boys, Jennifer Lopez, Jessica Simpson med flera), efter det Patrik Frisk och Sidelakestudion i Sundsvall (där också Sundsvalls Symfoniorkester spelar en stor roll).

Vi tar Murlyn-låtarna först. Det som är gemensamt för alla låtar de ligger bakom är att det är påfrestande lätt att höra vem som skulle ha kunnat spela in dem istället för just Carola. ”My Show” är en dansant upptempo låt som mest låter som en mer maskinell variant av Meja eller en Robyn utan själ (den gör mig faktiskt lite orolig inför Robyns nästa skiva). ”I'm Coming Home” börjar som en kusin till All Saints ”Never Ever” och fortsätter som en uppföljare till Shania Twains ”That Don't Impress Me Much”. ”I Believe In Love” är light-euro enligt samma modell som Antique och Drömhus. ”A Kiss Goodbye” luktar 80-tal lång väg och får mig att tänka på filmer som ”Flash Dance” och ”Fame”, kryddat med lite eurotakter och det suraste synthblåset jag hört på länge. ”Faith, Hope & Love” låter som en kombination av Britney Spears och Jennifer Lopez med en touch av ”Come Along”-Titiyo, spelas det in en video kan ni vara säkra på att den innehåller ett massdansnummer.

Om vi vänder öronen mot Sundsvall och Sidelakestudion inser man snart att man helst vill stänga av. Helst av allt borde ingen ha spelat in låtarna överhuvudtaget. Särskilt inte i de här arrangemangen och versionerna. Både Carola och producenten verkar väldigt glada över att få jobba med Sundsvalls kammarorkester. Tyvärr leder det mest till att låtarna täcks av ett på tok för stort lager av meningslösa stråkarrangemang. ”The Light” är frireligiös låtsasfunk och lättgospel. ”The Pearl” är en soulgospelballad som helst vill vara svart men är blekaste vit. ”My Love” är uppdaterad schlagerpop. ”Secret Love” är ytterligare en stråkballad som inte lyckas beröra. ”Wherever You Go” är en mesig akustisk gitarrduopopvisa, välspelat men trist. ”If I Told You” är så smetig att jag saknar ord, fagotter och stråkar. ”Angel of Mercy” är skivans riktiga avskräde, bröderna Gibb har som vanligt skrivit en skitkass låt. Det märkliga är att produktionen är ännu sämre. Som en halt brorson till ”I Was Made For Loving You”.

Sen fanns det visst bara två låtar kvar. Jag tar den som är minst bra först och sparar det bästa till sist. Med andra ord börjar jag med skivans sista låt, den omtalade Burt Bacharach-kompositionen ”Someday”. Jodå, den är faktiskt riktigt hygglig. Inte så att den kvalar in bland herr Bacharachs tio bästa eller så, men i relation till de delar av skivan jag avhandlat ovan framstår den som ett mästerverk.

Skivans överraskning är egentligen ingen överraskning, men däremot faktiskt en riktigt hygglig låt. Ja, jag talar så klart om Niclas Frisk och Andreas Mattson-kompositionen ”You + Me”. Tyvärr har de inte fått förtroendet att sköta produktionen, men eftersom RedFly-teamet gör den överlägset bästa producentinsatsen på den här skivan och har haft den goda smaken att behålla Mattsons gitarrspel kan jag ha överseende med det.

Så precis som större delen av kritikerkåren undrar jag nu varför Carola och Universal valde att inte fullfölja samarbetet med Frisk och Mattson. Jag gör det inte för att jag hade några höga förväntningar på den här skivan. Jag gör det för att jag är förvånad över att jag faktiskt gillade en låt ur den här samlingen kompositioner på riktigt. Tänk om jag fått en hel skiva med Carola som jag gillat år 2001. Det om något hade varit en överraskning.