Det är lika bra att erkänna direkt. Jag är väldigt svag för San Francisco-septetten Beulahs musik. Inte bara för att frontmannen Miles Kurosky skriver så självklara och harmoniska popmelodier fyllda med klassiska hookar. Dessutom lyckas han och de övriga medlemmarna mosa in mängder av små detaljer som gör att jag faller ännu längre och hårdare. Klockren stämsång, lager på lager av klingande gitarrer, plinkande pianostämmor, mjuka stråkar, blåsarrangemang från himmelriket och handklapp är bara några. Allt förpackat i ett sound som till stor del kan härledas till slutet av 60-talet.

Och på ”The Coast Is Never Clear” är sig det mesta likt. Men inte riktigt allt. För jämfört med 1999-års ”When Your Heartstrings Break” har Beulah nu valt att inte jobba med stråkarrangemang på samma sätt som de gjorde där. De är i stort sett bortblåsta och istället, i den mån de finns, ersatta av elektroniska diton. Men även om stråkarna försvunnit innebär det inte att musiken blivit ett uns mindre svulstig. Snarare har aldrig Beulahs musik varit så detaljrik som den är nu.

Väldigt smeksam och glädjesprudlande men också alltid med en oväntad vändning. När man minst anar det dyker det upp en slidegitarr eller en drillande flöjt och lyfter låtarna till ännu högre höjder. Men även om musiken är lättsam, ibland nästan på gränsen till pastischartad, finns det en ändå något där som gör att man hajar till.

Lyssnar man bara lite på texterna inser man snabbt att det inte, trots den glättiga ytan, handlar om om hur skönt det är att springa hand i hand med sin älskade på gröna sommarängar. Snarare om längtan efter att få göra just det.

Samtidigt finns det också en humoristisk glimt i bakgrunden som i fjäderlätta popkaramellen ”Popular Mechanics For Lovers” där Kurovsky sjunger:

”Just because he loves you too, he would never take a bullet for you,
don't belive a word he says, he would never cut his heart out for you
I heard he wrote you a song, but so what, some guy wrote 69, and one just ain't enough
And there's no sense in him trying
and I know cause i?ve been trying all the time to find something that will make you mine,
but all I ever find, my love, are klichés that don't rhyme”

Beulah är som bäst när de, precis som här, kombinerar trallvänlig pop med småbeska texter. Och det finns gott om tillfällen på ”The Coast Is Never Clear” när de gör just det. Med loungiga, bossaanstrukna ”What Will You Do When Your Suntan Fades?”, ”Hey Brother” som på något märkligt sätt får mig att tänka på Eggstone, countrydoftande ”I'll Be Your Lampshade” och avslutande ”Night Is The Day Turned Inside Out” med sitt förödande snygga blås som de verkliga topparna.

Ibland som i ”Silver Lining” och ”Gravity's Bringing Us Down” när bandet klär sig i lite rockigare kostym känns det däremot tyvärr inte lika spännande och man förlorar tråden en aning.

Men nu är det mest en anteckning i marginalen. För även om ”The Coast Is Never Clear” kanske inte är klockren rakt igenom är det fortfarande ett riktigt bra popalbum.

Och definitivt ett av årets gladaste.